Det enkla båtlivet

Mitt val blev en Marieholm MS20 från senare delen av 1970-talet, en båt skapad efter förnuftet mer än för fåfängan, och förtjusningen över de nya möjligheter som öppnats är stor.

Med en båt som sticker måttliga 90 cm är utsikterna att hitta fina tilläggningsplatser i skärgården nästan obegränsade.

Segla eller gå för motor, det är bara att välja, men segla är ju det man vill helst och känslan när båten skjuter fart är densamma som i storbåten.

Och hur lätt vårrustning och påmastning blivit ska jag berätta om längre fram i reportaget.

I flera år gick jag och kastade lystna blickar på just Marieholm MS 20, som har en speciell utstrålning.

Långseglingarna, som mest gått till danska och norska hamnar, kändes inte lika lockande längre, och ute i den bohuslänska skärgården fylls hamnarna mer och mer av allt större båtar. I juli är det trångt, minst sagt.

Alltså var det en liten båt för skärgårdsturer jag behövde, och där passade MS20 bra in.

Olle Enderlein, som konstruerade båten i början av 1970-talet, visste vad han gjorde och skapade en liten praktisk motorseglare som fortfarande har många trogna och nöjda ägare. Bara i Lysekil, där ovantecknad håller till, finns ett 30-tal ”marieholmare” som används flitigt för segling, fiske och badturer ut till holmarna.

Hösten 2008 fanns inte många MS20 till salu, men jag hittade en på Smögen, inte långt hemifrån.

Båten stod på land hos en försäljare och i priset, 40 000 kronor, ingick lastbilstransport till Ellös på Orust, där hon skulle förvaras inomhus under vintermånaderna.

Motorn var genomgången, men behövde ”sot och slip” för att få sin fulla effekt, sades det.

Att polera och vaxa en tre meter kortare båt än vanligt kändes komfortabelt och var gjort på några timmar. Invändig städning och bottenmålning tog också en stund, men sedan låg hon där med glänsande fribord och väntade på våren och sjösättningen. Att ”tjugan” kan stå på kölen bara uppallad av en bock på varje sida gör det lätt att komma åt överallt utan att kliva på stege.

De flesta MS20 har fortfarande orginalmotorn, en Volvo Penta MD 1 B, kvar.Gamla robusta, lågvarviga och tunga maskiner som verkar kunna gå i evighet.

Släktskapet med tändkulemotorerna från Skandiaverken i Lysekil är påtagligt och motorljudet är rena musiken. Att det ruskar och skakar ordentligt vid vissa varvtal får man stå ut med. Men för att vara på den säkra sidan lät jag göra den ”sot och slip” av topplocket som säljaren rekommenderat.

Sjösättningen i Ellös hamn gick lätt.Påmastningen likaså.Två man klarar den detaljen lätt utan kran.

Några varv på starten och sedan tuffade MD1:an snällt igång.

Hårdvaluta på västkusten

Premiärturen över Ellösfjorden och in i strömmarna med destination nordhamnen i Lysekil gick fint, och tio hästars dieselkraft kändes betryggande i den lilla båten.

Det var också grundtanken när Olle Enderlein konstruerade MS20. Vackra linjer var ett signum för Enderlein, men han hade också kraven att båtarna skulle segla väl (”vackra båtar seglar väl”) och i fallet MS20 ha en ordentligt tilltagen maskin för att kunna användas också till fiske och transporter.

Detta har gjort att MS20 blivit hårdvaluta på västkusten, en båt med många användningsområden, en båt som är lika bra till att frakta grejor ut till sommarstället med många personer ombord som att stilla glida omkring för segel bland holmar och skär.

Någon snabbseglare är hon naturligtvis inte men stadig och rejäl. Marieholms bruk, som byggde båten, gjorde ett bra jobb utan kompromisser. Rejäla doningar överallt.

Försommarens seglingar i vattnen utanför Lysekil stärkte intrycket av att visst var detta en perfekt ”pensionärsbåt” – ja, vissa kallar henne så. ”Havets rullator” är ett annat skällsord, som absolut inte bör tas på allvar.

Men så en dag under motorgång utanför Kornöarna hände det som inte borde hända: motorn slocknade och ville inte starta mer.

Inga större problem när man har segel och vinden blåser. Det fick bli segling in i hamn.

Men ändå – motorn med den renoverade toppen skulle väl inte uppföra sig på det sättet.

En kunnig motorman konstaterade att kompression saknades. Det kan vara något så enkelt som en trasig kannring, sades det, men för att åtgärda felen måste motorn lyftas ur. Sådant har man ingen större lust med när sommaren står i sin blomning och turer ut i skärgården lockar.

Ett utbordarfäste och en femhästars, fyrtakts kinesmotor blev det som räddade första säsongen som MS20-seglare.

Visst fungerar det, men det får ses som en nödlösning. Jag saknar det trygga dunket och kraften från dieselmotorn och den lätta manövreringen med enspaksreglaget, och under vintern ska nu MD1:an lyftas ur och få nytt liv, den saken är klar.

Andra båtar jag haft, och de är rätt många, har undan för undan utrustats med tillbehör och detaljer av mer eller mindre nödvändigt slag. Att gå vilse bland alla prylar som finns att plocka på en segelbåt är inte särskilt svårt.

Den här gången har jag med tanke på hur båten ska användas gått åt motsatta hållet.

Enkelhet är ledordet

Så lite strömslukande prylar som möjligt eliminerar behovet av att koppla in en landströmskabel så fort bryggan är angjord.

Och mycket mindre att bekymra sig om.

En gps-plotter ”blev över” från senaste större segelbåten och fick ny ägare via Blocket, eftersom jag upptäckte att det var mycket roligare att skärgårdsnavigera som man gjorde förr med kompass och papperssjökort.

En sparad ankardävert hittade jag ingen vettig användning för, inte heller autopiloten som ersattes av ett roderlås från Aronowitsch & Lyth.

Rullfock är naturligtvis alltid bra att ha, men istället för att lägga tio lappar på ett nytt system monterades en gammal rulle med svirvel upptill som segelmakare Ferm hade liggande till ingen nytta på hyllan.

Lågbudget och enkelhet var ju ledorden, och en fullt fungerande rullfock för en femhundring klarar jobbet på lilla gula MS20:an Emma. Både den gamla focken och genuan med pistolhakar kan användas och duger flera säsonger till.

Och hur bor man i en MS20 om lusten att stanna kvar på favoritholmen skulle infinna sig?

Inte fel alls. Ruffen har två bra och tillräckligt långa kojer. Dessutom en stickkoj, men den används mest som stuv.

Helt OK övernattningsmöjligheter för två personer alltså, om man inte har krav på ståhöjd, separat toa med mera.

En portapotti under förpiken löser det sistnämnda problemet.

Lagar mat gör man på ett litet spritkök, kanske inomhus men ännu bättre ute i den rymliga sittbrunnen, som faktiskt också kan förses med ett tält som hängs i bommen, medger ståhöjd och skapar ett riktigt bra uterum.

Brunnen är stor och upptar halva båtens längd. Inte många stora segelbåtar kan erbjuda något liknande. Sittbrunnen rymmer utan vidare sex personer, och vill man använda den som sovplats med tältet uppe går det också.

Som alltid – det är enkelhet som råder i det lilla båtlivet som kan nås av de allra flesta som har håg för sjön.

Märkesklubb

Marieholm 20-båtarna har en egen klubb, Eskadern, med 170 medlemmar.
Gänget som drog igång det hela 1997 är fortfarande i ledningen för märkesklubben och naturligtvis också trägna Marieholmsseglare. Du ser dem på bilden ovan, från vänster Olle Larsson, Esbjörn Vannérus, Stig Egnell, Steve Dempe och Göran Falke.

Grundtanken med klubben är att entusiasmera ägare till M-20-båtar och göra det enklare för dem att utnyttja sina båtar mera.

Föredrag, studiebesök och diskussioner står på programmet, och varje år ordnas M-20-möten på någon plats längs västra kusten, där de flesta av de nu 170 medlemmarna håller till.

En egen hemsida är Eskaderns mötesplats mellan aktiviteterna, och man ger också ut ett informativt medlemsblad och en årsalmanacka.

Av: Text och foto Owe Tollesby