Ensam på fjärden

Riktig gråvinter kan trots allt vara vacker. Som nu, den här morgonen när jag ser skeppshunden Devil förväntansfullt trampa bryggans trädäck. Den nyvakna solen kämpar tappert med att bryta igenom molnen över Landsort och inloppet mot Nynäshamn.

I likhet med många i sin generation var den första lilla båten ett självbygge i plywood. Rolf Joelsson hade ritat och konstruerat den helt själv som ung grabb hemma i Tumba. Tillsammans med en entusiastisk och uppmuntrande far blev det sedan i rask takt fler båtprojekt.

¬- Jag mins att farsan mutade mig lite. Han sa att om jag lärde mig simma så skulle jag få en båt, säger Rolf.

Längtan ut på vattnet har följt honom hela livet.

Det var också genom båtlivet han först kom i kontakt med sin fru Eva, även hon hängiven seglare, både på fritiden och på vardagarna inom Svenska seglarförbundet.

Båt måste man ha. Det har Rolf svart på vitt på. Genom åren har de avlöst varandra segel- och motorbåtar, ibland både och. Bara vid ett tillfälle, under knappt ett år, stod Rolf och Eva helt utan flytetyg.

– Det var så länge jag härdade ut. Men det blev liksom aldrig någon sommar det året&

Just nu är det en Dufour 36 som den lilla lurviga Westien Devil lyfts ombord på. Den franskbyggda havskryssaren kom i Rolfs ägo för sex år sedan och det var i samband med det som seglingssäsongen helt oplanerat förlängdes till att omfatta hela året. När de fått hem den nya båten hade de fortfarande kvar den gamla, en Mamba 35:a, som låg och tog upp platsen på land. På varvet var det fullt.

– Lösningen blev att fick ligga kvar i sjön och på den vägen är det.

När vi frigör oss från pollarna märks det tydligt att skepparen är van att hantera båten på egen hand. Det är också upplagt för det, med rulle på både genua och storsegel. Skeppshunden trippar lojt omkring innanför mantåget och iakttar med kännarblick. Även här märks en stor vana vid livet ombord.

Det blir allt mer uppenbart att vi lyckats glida emellan två fronter. Igår blåste det uppemot 20 meter per sekund i området och för dagen hade det spåtts sydväst runt tolv. Men här är det bara en sömnig bris som puffar oss framför sig i max fem knop. Helt plötsligt känns medelhavsbåten underriggad.” Jo, man skulle haft en gennaker.”

I halvvind passerar vi Gotlandsterminalen.

– Man ska ju vara medveten om att det kan vara kallt. Som det är idag är det ju rena sommarseglingen, men man måste vara bredd på det mesta. Flytoverall är praktiskt just för att den blir så varm. Riktigt på händer och fötter måste man ha, resonerar Rolf, som har våtdräktskor på fötterna.

Även om man har rätt skor på fötterna gäller det att sätta ner dem med omsorg om man ger sig ut på vintern. Ibland är fästet dåligt.

– Det finns många möjligheter att göra sig riktigt illa. Om det fryser på blir däck och framför allt bryggor snorhala.

När temperaturen hamnar på minussidan gäller det också att vara medveten om att det händer saker med utrustningen.

– Alla tampar ska in där det är varmt. De kan bli som armeringsjärn om det fryser på.

När det gäller ett annat tips får Devil ta på sig en del av äran. Rolf brukar dra hundbajspåsar över vinscharna i hamn. På så sätt hindrar man effektivt att de fylls med is&

Det är verkligen tomt på fjärden den här dagen. Skärgården gör ett helt annat intryck när det inte går att se en enda annan båt. Jag upplever det som att Mysingen på något sätt känns märkligt mindre och tätare i all sin ödslighet.

De digitala siffrorna visar att vattnet inte riktigt kan bestämma sig för om det ska förvandlas till is eller inte. Loggen visar noll oavsett fart genom vattnet. ”Havstulpaner på givaren”, kommenterar Roffe.

Men just det här med att ha båten liggande i vattnet hela året visar sig inte heller ha inneburit några svårigheter för Rolf och Eva. Snarare tvärt om, han ser bara fördelar.

– En båt mår bäst i sjön. Det förstår jag ännu bättre nu. Vi har en liten kupévärmare på och alltid när man kommer ner till båten är det varm och gott. Det är annorlunda mot att krypa in under pressen och se frostrosor på mahognybordet. Nu sover vi ibland bara över i båten bara för att det är mysigt.

Båtklubben har investerat i ett par så kallade isätare, som håller hamnen någorlunda öppen för den handfull medlemmar som ligger kvar i sjön. Men även om han låter båten ligga i hela året så har principen hittills alltid varit att ta upp den en helg om året. Men då blir det under sommarhalvåret. Då är det ingen hets på varvet, det är varmt och behagligt när botten ska spolas och målas och friborden poleras&

– Däremot på våren, när de andra ägnar sig åt vårrustning då är vi ute och seglar i stället. Det är många på landbacken som ser rätt avundsjuka ut då.

När vi snirklar oss in sista biten mot hamnen på Utö är det fortfarande lika tomt omkring oss. Vid bryggan som sommartid nästan alltid är fullspikad är alla platser lediga. Att ligga långsides är ett av vinterseglarens privilegier. På vintern lämnar stressen skärgården.

– Det har aldrig hänt att vi blivit bortkörda oavsett var vi lagt till någonstans. Man blir bemött på ett helt annat sätt under vintern. Förra julen gick vi till Trosa och fick hamnkaptenen att komma ner och elda upp bastun. Vi behövde aldrig ens betala hamnavgift, berättar Rolf.

Väl förtöjda är det dags för en värmande kopp kaffe och att summera tankarna kring båtliv på vintern. Det märks att min nya seglande vän är blygsam i sitt förhållande till båtliv, även om han varit med länge och upplevt mycket. Det som präglar hela förhållningssättet är helt enkelt att det inte behöver vara särskilt märkvärdigt det här med att segla på vintern.

– Man behöver inte åka så långt. Man blir äldre och mindre prestationsinriktad. För oss är det här ett behagligt sätt att förlänga sommaren.

Jag lämnar Rolf Joelsson, med hunden Devil i kopplet vid det öde hamnkontoret på Utö, och blir upplockad av den rustikt och påtagligt gröna taxibåten Hulken. Motorns långt ifrån diskreta brummande fortplantar sig effektivt genom det bastanta aluminiumskrovet. Nu är kursen sydlig istället och sjön har redan hunnit bli lite brand och gropig. Far och son Ulf och Marcus Busch är specialiserade på vintertrafik.

– Vår bild av vintern är nog ganska annorlunda. Igår blåste det 21 sekundmeter just här och då har man fullt sjå att hålla sig kvar i ratten, berättar den äldre i besättningen.

– På vintern är det mycket snabbare väderomslag och det kalla vattnet gör att vågorna byggs upp mycket fortare, säger Marcus Busch.

Hulkens besättning kompletterar bilden av vintersegling med sina skildringar av villkoren för dem som är tvungna att ge sig ut oavsett vädret. Men faktum kvarstår. Jag är lite avundsjuk på Rolf som fått krypa ner i sin varma kajuta och har redan börjat fundera på att inte ta upp nästa höst.