994823.jpg

Artiklar

Följ med på whiskyresa till Skottland

Bortom horisonten väntar whiskyns, tidvattnets och stormarnas förlovade land. Båtnytt mönstrade på S/Y Celeste för en resa till magiska, mytiska Skottland.

Text: • 2014-10-21
Läs mer: Njut av båtlivet på Mallorca
TV: Här testar vi misstänkta ubåten
Läs mer: Han har bärgat fler än 600 båtar
Läs mer: Här kan du följa Volvo Ocean Race

Som betalande besättning på S/Y Celeste når man hamnar och hav som ligger utanför möjligheternas gräns för många fritidsseglare, samtidigt som man får en seglingsupplevelse utöver det vanliga. Vi lämnade Långedrag och de bohuslänska klipporna bakom oss vid sextiden den 5 juni, rundade Vinga fyr, satte av västerut för att återse dem först efter 20 dagars segling över Nordsjön, i skotska farvatten och ut till den vackra, men avlägsna ögruppen Saint Kilda i Atlanten. Däremellan var det strandhopp vid en sju åtta platser runt om i Skottland, naturupplevelser, träffar med intressanta människor och besök på ett antal välkända och mindre kända whiskydestillerier, där vi fick lära oss allt om whiskytillverkning och olika sorters whisky. Resan var ju trots allt marknadsförd som the Single Malt Race 2013.

På resan över var vi elva i besättningen exklusive skippern Bengt Tarre och hans first mate Jens Bengström Där var bland andra glasmästaren Leif Öhman, it-utbildaren Thomas Casteberg, barnläkaren Enso Norjavaara och veterinären Christer Korpe. Vi hade betalat 25 000 kronor var som betalande besättningsmedlemmar för tre veckors segling ombord på S/Y Celeste of Solent.

 

Konceptet “betalande besättning” är ett ännu ganska outvecklat sätt att segla på i Sverige, delvis på grund av snåriga regler, men utomlands, där detsamma kallas “paying crew”, är det vanligt med många alternativ för den seglingsintresserade utan båt. Intresset för sådana arrangemang växer nu även i Sverige och gör det möjligt för många seglingsintresserade som saknar tid eller pengar att ha egen båt av en storlek som gör att de kan nå lite mer avlägsna vatten. Arrangör för resan var Sjöklar, men som nu ombildats och heter Sjösport Charter. Celeste är en Farr 65 r, ritad som ett lättare alternativ till VO 60-båtarna. Det är en cruisingutrustad fartmaskin, något vi fick känna på under hemresan då vi närmade oss 20 knops fart. I hårdare vindar kräver båten en säker hand och vaksamhet för att i tid kunna parera dess extrema lovgirighet. För att hala de stora seglen behövdes halva besättningen och storseglet av kevlar kändes som pansarplåt när det skulle vikas.

 

Resan över började med relativt lätt segling. Besättningen delades in i tre vaktlag som roterade i ett 3-6-system, ett tretimmarspass på däck, sex timmars vila, och därefter upp igen. Som alla långfärdsseglare vet handlar långfärdssegling om tre saker: segla, äta, sova – segla, äta, sova. Det gäller ensamseglare i allra högsta grad men även för oss elva ombord på Celeste. Sextimmarsavbrotten mellan tretimmarspassen i sittbrunn kändes aldrig tillräckligt långa och tretimmarspassen oändliga, särskilt när man blir uppkallad till hundpasset som börjar 03.00. Den enda fördelen med det passet är att man får den stigande solen i öster i ryggen på väg västerut.

Vi har en lugn men relativt snabb överfart i bidevind och gör 8–9 knop när vi en stjärnklar natt passerar några av Nordsjöns oljefält. De tornar upp sig ur havet som enorma havsmonster med tusentals brinnande gula ögon. Många trodde nog att dessa gamla oljeriggar snart skulle vara ett minne blott efter att i närmare 30 år pumpat upp olja från Nordsjöns botten. Men ny teknik har gjort att utvinningen kan fortsätta flera decennier till, men inte oljeborrtornen. De börjar nu bli för gamla och måste då ersättas och i Skottland börjar hoppet spira om en ny oljeboom, just som man håller på att bygga ut den gröna energisektorn med vindkraftverk och solceller. Oljeborrtornen är inga problem att undvika men Nordsjöns vältrafikerade vatten gör att utkik efter andra fartyg är en av de viktigare uppgifterna för vaktlaget just då.

När Skottlands kustlinje börjar skönjas i morgondisetutbrister ett uppriktigt men dämpat jubel och några lätta suckar dras. Efter 60 timmars nonstopsegling börjar vi närma oss land och kanske för första gången på nästan tre dygn få en hel natts oavbruten sömn. Vi spurtar in mot land i dryga 10 knop med hissad Code 1-försegel, tåligare än en gennaker och snabbare än en genua. Den är Bengts nyinköpta ögonsten.

 

I inloppet till Inverness , där vi gör vår första anhalt på skotsk mark, möter vi vår första utmaning. Celestes mast sticker 31,5 meter upp i skyn och det är bara när vi passar in den absolut lägstanivån på tidvattnet vid sextiden på morgonen som vi kan smyga under bron Kessock Bridge, ändå med kanske bara någon dryg halvmeter till godo. Bengt för fram båten med en hastighet som måste ha gränsat till stillastående för att kunna göra en undanmanöver om så skulle behövas.

I Inverness tillkommer nya i besättningen och några lämnar oss. Vi ligger kvar någon dag i Inverness och påbörjar de första destilleribesöken i Speyside, som tack vare sitt mjuka vatten med viss syrahalt får fram lite rundare och mjukare whisky än de kraftiga och rökiga sorterna på västkusten. Här, i The Highlands, ligger cirka 50 procent av destillerierna i Skottland. Några smiter i väg på ett besök redan samma dag men de flesta av oss inväntar morgondagens besök på Benromach och Glenfarclas och tillbringar dagen med att besöka Inverness. Vi körs runt av Jim Haley och hans kompanjon James Eitken, båda mycket kunniga i Skottlands natur och historia, den senare är påtagligt närvarande i dagens Skottland. Vi får veta att på andra sidan av bukten Moray Firth ligger Black Isle (som inte är en ö) och som heter så för att oberoende av hur djup snön ligger i övriga delar av Skottland förblir det alltid barmark på Black Isle. Ingen vet varför. Jim berättar också om det historiska slaget vid Culloden. Det sista på brittisk mark. Det var Stuart-ättens sista försök att återerövra den brittiska kungakronan men vilket brutalt slogs ned av huset Hannover, som då regerade England, det var 16 april 1746. Sedan dess har det varit fred, även om skottarna envisas med att då och då försöka bryta sig fria från England, men nu med politiska medel.

Följ med på whiskyresa till Skottland
Härtappat. Konkurrensen är hård och marknadsföringstricken många. Vid vårt första besök i Benromach kunde vi som Bengt Tarre tappa våra egna flaskor, godkända och påskrivna av destilleriets chef.

Benromach i Forres är Skottlands minsta destilleri och sköts av två man. Som många andra destillerier höll det på att försvinna under 1980-talet men räddades och ingår nu i gruppen Gordon & Macphail. Det som med ens slår besökaren är hur genomtänkt marknadsföringen av skotsk whisky är idag och det är ingen tillfällighet att det är flera stora modehus som äger dem. Det är genomtänkt design från flaska till paraplyer, men Benromach har hittat sin alldeles egen gimmick. Besökare som vill kan tappa sin alldeles egna flaska whisky, som bokförs och undertecknas av destilleriets chef. Allt till det facila priset av 60 pund. Vi får lära oss att för att whiskyn ska få kallas Scotch Whisky måste malt och vatten komma från Skottland, och den måste lagras minst tre år i träfat, ofta spanska sherryfat eller amerikanska bourbonfat. Tunnorna ger den annars färglösa whiskyn sin färg och karaktär. Varje destilleri har också sin alldeles egna form på koppartunnorna. Formen är helt avgörande för smaken. Dessutom ska whiskytunnorna helst lagras på jordgolv för rätt temperatur och luftfuktighet. Innan vårt andra och sista besökt i Speyside sticker vi emellan med en titt in i butiken Gordon & Mcphail i Elgin. Där säljer man kanske upp emot tusen olika whiskysorter och föreståndaren säger att kanske finns det lika många till som de inte har …

Glenfarclas drivs nu i femte generation. Destilleriet har gått i arv via sönerna, som alla hetat John, men nu är det två döttrar vid rodret och en stiftelsebildning har säkrat att destilleriet förblir i familjens ägo. Vår ciceron klagar över de höga maltpriserna, nu närmare 400 pund per ton, men annars är tiderna goda. 65 procent av produktionen går på export, resten dricker skottarna upp själva. När man pratar om whisky i konnässörskretsar är det single malt det handlar om. Den lagras i genomsnitt 8–10 år, ofta längre. Och detta är whiskyproducenternas andra utmaning: att förutse efterfrågan så många år framåt. Det ligger 15 miljoner liter i Glenfarclas lager.

 

Fredagen den 10 maj påbörjar vi resan vidare västerut och genom Caledonian Canal som skär som en artär genom Skottland och som sväller ut i sjöarna Loch Ness och Loch Oich. Och ja, vi tror att vi såg någonting som kunde likna Loch Ness-monstret, men vi är inte helt säkra. Slussningen är ett stort folknöje och Celeste, som några viskade var ett “monster” i sig, drog naturligtvis till sig extra många åskådare. Resan genom kanalen tar drygt två dygn med skiftande väderlek, mestadels mulet och grått, men vi klarar oss från värre oväder. Men även den 3,5 mil långa Loch Ness kan vara jobbig i kryss när västanvinden ligger på, berättar Claes Heyman, som gjort en liknande resa förut. Under slussningen slår vi följe med John Barcley och hans vän Phil, som gör resan för 25:e året. De bor i Inverness men tar sin båt till Mull på västkusten för den trevliga seglingens skull. De ger oss goda råd om väderförhållandena och hur vi ska hantera den utmanande seglingen i tidvatten och strömmar på västkusten. John berättar också att för 25 år sedan höll Caledonian Canal på att förfalla, men regeringen sköt till pengar och en upprustning kunde ske. Idag är det en stor turistattraktion. Det var 1803 som Thomas Telford fick uppdraget att bygga den 9,7 mil långa kanalen, som är vänkanal med Göta kanal. 29 slussar och tio bropasseringar senare når vi Corpach, sista porten mot västerhavet. Vi ska segla ut till Oban, men James och Phil har läst väderrapporten och avstår fortsättningen. De förtöjer båten i Corpach och reser tillbaka till Inverness för att invänta bättre väder. Det gjorde de rätt i. I det tajta vattnet ut till Oban får vi kryssa oss fram i hård vind och hagelskurar som piskar och biter oss i ansiktet. Väl i Oban upptäcker vi hur en av skotskedarna på den drygt 25 centimeter stora babordsvinschen helt enkelt brutits av under färden. Med hjälp av god varvsservice i hamn lyckades vi fixa det.

 

Segling i dess a farvatten, med Atlanten som ligger på och tidvatten som drivs fram och tillbaka genom sund och runt uddar skapar en alldeles speciell segling som inte är helt enkel. Det är inte på många andra ställen man på sjökorten kan läsa varningstexter som “should be avoided” eller “only for the experienced”. Tajmingen för att gå igenom vissa vatten är helt avgörande och när vind och tidvattenströmmar går i motsatta riktningar kan helt oberäkneliga och våldsamma sjöar uppstå. Vi gör ett besök på Jura Distilleries på ön Jura. Vi tar oss dit i en ribbåt, som tar en sväng in i det ökända och av seglare fruktade sundet Corryvreckan mellan Jura och Scarba. Från vår säkra position får vi en liten inblick i hur tidvattenströmmar och vindar kan löpa amok när Atlantens vattenmassor ska in och ut genom Corryvreckan, som grundar upp 200 meter till bara 29 meter, vilket i sin tur skapar enorma uppvällande vattenmassor och djupa vattenvirvlar, så kallade eddies. Att ett dygn senare segla igenom Corryvreckan skulle visa sig vara en helt annan upplevelse …

 

Efter besöket på Jura går vi åter till Oban varifrån vi seglar vidare till Port Ellen på Islay, en rutt på cirka tolv timmar. Färden genom Corryvreckan blir en livsupplevelse och fullblodsbåten Celeste visar sig bara vara hanterlig när skepparen Bengt står vid rodret. Väl på Islay gör vi tre snabba besök på Ardbeg, Lagavulin och Laphroiag. Whiskyn på västkusten har en helt annan karaktär än de rundare sorterna i östra Skottland. Destillerierna vi besöker är kända för sin kraftfulla, rökiga whisky. På Islay träffar vi också Jim Rozga och hans fru Eleanor McNab, som driver ett bed-and-breakfast nere i hamnen. De är ett lågmält par som berättar om hur tiderna varit svåra på öarna och hur hans far, Anthoni , en polsk krigsfånge som placerades i fångläger i Skottland, blev vän med George Orwell, som sökt sig ut till Jura för att skriva boken 1984.

– Många har frågat vad de två pratade om, men min pappa berättade aldrig om sina möten med George Orwell,säger Jim.

Sannolikt bidrog dock Anthonis hemska krigsminnen till att inspirera George Orwell när han skrev sin dystopiska roman där ute på den vindpinade ön. Vår guide i Ardbeg Distilleries berättar också om de svåra umbärande folk på öarna fått genomlida och hur destilleriet fick stänga 1982 för första gången på 166 år, och igen 1991. Den franska mode- och dryckeskonglomeratet LVMH (Moët Hennessy – Louis Vuitton) blev räddningen. Det är kunnandet i marknadsföring och branding som LVMH besitter som räddat inte bara Ardbeg utan många andra destillerier, som nu ser framtiden an med tillförsikt, mycket tack vare stark efterfrågan från Asien. Men Sverige, får vi veta, är Ardbegs tredje största marknad efter USA och Tyskland.

Följ med på whiskyresa till Skottland
Många kulörer. I den lilla gemytliga staden Tobermory på Isle of Mull målas husen i bjärta färger.

Vi lägger ut från Port Ellen och far norrut mot den pittoreska staden Tobermory, som ligger i en skyddad vik på ön Mulls norra sida. Staden klänger sig fast längs bergsväggen och är känd för sina färgglada hus, som ligger som ett band runt hamnen. Trots att vinden tjuter i vant och master och Celestes akter dunkar i vågorna med kraftiga brak vid vår något oskyddade förtöjning i marinan, läggs planerna upp för en seglats till en plats inte många är förunnade att nå, dels på grund av att den ligger dryga 100 sjömil västerut, men främst på grund av den nyckfulla väderleken. Fram mot kvällen lägger vi ut och ger oss av mot Saint Kilda, en till synes obetydlig ögrupp i Atlanten, långt västerut från de Yttre Hebriderna. Saint Kilda tros ha varit bebodd av en mycket liten befolkning under flera tusen år och som aldrig lär ha uppgått till mer än några hundra. Att samla fågelägg var deras huvudsakliga sysselsättning och föda. Och det fanns och finns gott om det. Man har uppskattat att drygt en miljon fåglar har sina häckningsplatser där. Idag är ögruppen klassad som ett världsnaturarv av Unesco samtidigt som den skotska armén har en liten bemannad radarstation på huvudön.

 

Vi får en varierad segling mot vår sista anhalt i Skottland, Stromness på Orkney, för att där göra ett besök på Highland Park, vårt sista destilleribesök. Highland Park sägs ha grundats av prästen Magnus Eunson somextraknäckte med spritsmuggling innan han blev ägare till destilleriet. Highland Park är ett av få destillerier som i alla fall till viss del gör sin egen malt. Annars köps det mesta från mälterier på östsidan av Skottland. Med whiskysorter som Thor och Loki lever det nordiska arvet kvar och på Orkney hissas fortfarande den norska flaggan den 17 maj. Tidigt på morgonen den 22 maj sätter vi segel för hemfärd. Vi har blivit briefade om att vi sannolikt kommer att stöta på hårt väder på Nordsjön och trots att vi går ut med revat storsegel och liten jib formligen skjuts vi ut ur Pentland Firth i dryga 19 knop över grund med tidvatten och vind i ryggen. Även om farten faller ned mot tio knop visar sig Celeste bli ganska svårhanterlig för besättningen i den hårda nord-nordvästvinden varför kapten beslutar att ta ned storseglet helt, vilket gör henne lite mer lättmanövrerad, men inte sänker farten nämnvärt.

Följ med på whiskyresa till Skottland
Utpost i väster. Som en sista utpost i Yttre Hebriderna
ligger Saint Kilda. Celeste ligger på svaj i bukten.

Vår förhoppning fr ån början var att hinna före lågtrycket runt Norge men allteftersom vi lägger distansminuter bakom oss tilltar ovädret och kulminerar med stundtals fem meter höga vågor och vindbyar på upp emot 25 meter per sekund, vilket sätter besättningen på hårda prov. Det underlättar inte att vår segelsättning och en vindkantring gör att vi inte förmår att hålla upp Celeste mot vinden för att undvika att komma för nära den danska nordspetsen utan vi “rasade” ned längs den danska västkusten innan vi till slut lyckades få ner jib #5 och med bara en stormfock på 35 kvadratmeter styra norrut – till samma plats vi varit nästan ett dygn tidigare! Men på morgonen den 25 maj skymtar vi danska kusten och vi är på väg in till Skagen för ett sista stopp och Captain’s dinner och sällan har väl Danmark känts mer dejligt än då. Morgonen därpå är det dags för sista benet mot hemmahamnen i Långedrag för att avsluta den drygt 1 750 sjömil långa seglatsen. Och en sak är lätt att konstatera: en seglats över Nordsjön och runt skotska farvatten i maj månad är definitivt No Country for Old Men med liten eller ingen sjövana. Men för alla andra är det en underbar seglingsupplevelse.

Text: Jerry Simonsson Foto: Jerry Simonsson, Bengt Tarre & Jens Bengtström


Text: • 2014-10-21
ArtiklarLivetOmbord
Scroll to Top