Han topprenoverade en stålbåt

När ett båtprojekt känns som ett rent nöje, snarare än ett måste eller ett jobb, går det att ta sig an omfattande projekt. Så har det varit för Andreas Krigström-Lithén, vars unika stålbåt har genomgått en grundlig renovering med allt från att svetsa en avgaslimpa till nåtning av teakbord. Plus allt möjligt annat däremellan.

Stålbåten Antonia på Alnö utanför Sundsvall är minst sagt speciell och den enda i sitt slag. Hon ritades av Karl-Erik Vikström som också var första ägaren. Han hämtade inspiration hos nederländska kanalbåtar och tog fasta på deras rymliga och robusta stil.

Men medan förebilderna är byggda för att gå i stilla kanaler, och därför flatbottnade eller möjligen v-bottnade, ville Karl-Erik ­Vikström ha en båt som var rymlig men också sjövärdig i skandinaviska förhållanden. Han gav därför Antonia en rejäl långköl och ett djupgående på omkring 1,6 meter.

Utöver skrovformen med skarpa slag under vattenlinjen är materialet i hela båten speciellt. Antonia är byggd i syrafast rostfritt stål som är sju millimeter tjockt upp till relingen och fem millimeter tjockt i däcket. Och det var framför allt materialet i skrovet som Andreas Krigström-Lithén föll för en sommardag för åtta år sedan. Sedan dess har han lagt ner fler arbetstimmar än han vill räkna.

Hur kommer man då fram till att det är en bra idé att skaffa en 17 ton tung stålbåt att renovera på sin fritid? ­Andreas ler åt frågan och konstaterar att han så länge han kan minnas har velat vara på sjön. Först i föräldrarnas mindre båtar, men ganska snart drogs han till Stockholm där en släkting levde sjöliv på riktigt i större båtar och fartyg. Själv har han hunnit med tre egna båtar, var­av en stålbåt, före Antonia. Att hon blev hans var inte planerat men när han väl fått provköra och tanken fått fäste fanns ingen återvändo.

– Jag följde med brorsan som skulle köpa båt i Stockholm och råkade se en annons för en stålbåt som låg i Riddarfjärden. Då tänkte jag att vi kunde titta, mest på kul. Men jag föll direkt och kunde inte släppa båten ur tankarna. Först blev det ett skambud, sedan hundratals arbetstimmar.

En slump och ett infall som Andreas är tacksam för idag. Båten kördes upp till Alnö, där ett båtprojekt modell större tog fart. För även om Antonia hade ett gediget stålskrov och var användbar fanns det mycket kvar att göra innan båten kunde kallas ett andra hem, vilket var målet. Inte minst fanns det många saker att göra med dieselmotorn på 200 hk.

På listan fanns också punkter som att tillverka en ny hjärtstock, nya specialgjorda bordgenomföringar, rostfria ventiler, svetsa badbrygga, peke och bogpropeller, installera centralvärme, bygga om byssan med gasspis, diverse invändiga träarbeten och nåtning.

Det säger sig självt att vissa mekaniska kunskaper är en grundförutsättning för ett liknande projekt, utöver ett grundmurat båtintresse. Så är också rostfritt stål, svetsning och avancerade motorjobb hemmaplan för Andreas som till vardags skruvar på industrimaskiner, samt på båtar och bilar i egna företaget.

Motorrenoveringen är den del som Andreas vill lyfta fram som det allra roligaste i projektet. Med betoning på lyfta. Motorn, som är en lastbilsmotor konverterad till marint bruk, lyftes ut i delar med hjälp av lyftbalkar både inne i båten och i båthuset. Där har delarna bytts ut, byggts om eller modifierats, en efter en. Som med alla gamla båtmotorer var det svårt, för att inte säga omöjligt, att få tag på reservdelar.

– Väldigt mycket har inte gått att få tag på, utan jag har fått bygga egna delar. Så var det till exempel med avgaslimpan. Det var ett jättejobb men ett roligt sådant. Samma med oljekylaren som hade utgått. Värmeväxlaren fick jag ta från en senare modell och modifiera, medan oljepumpen gick att renovera. Med kam­axeln räckte det med omslipning och omhärdning. Utöver de stora och tunga motorjobben har alla skruvar bytts ut mot rostfria motsvarigheter som var och en har slipats och högglanspolerats.

– Motorrenoveringen blev lite överambitiös, och det gillar jag.

Ett vanligt bekymmer i stålbåtar är att det bildas kondens på insidan av skrovet som kan göra att det rostar inifrån. Att kondensvatten vandrar längs inredningen är också ett vanligt bekymmer. Lösningen på Antonia, för att undvika det, är att skrovet har fått en platonmatta som fuktspärr med en tio centimeter tjock bygg­isolering utanpå. En finurlig lösning menar Andreas som märkt att i stort sett allt kondensvattnet hamnar i kölsvinet.

Mycket av renoveringsjobbet handlade om svetsning och polering. Men med helrenoveringen kom även en del träjobb, nåtning och även lite handarbete med hampa. Bredden i projektet var en utmaning, och Andreas är tacksam att han har haft familj och vänner som har ställt upp när det har behövts.

– Särskilt i samband med svetsjobb för badbryggan, peket, bogpropellern och inte minst avgaslimpan har jag fått fin hjälp av brorsan och övriga i familjen som har lång erfarenhet av att svetsa. En kompis som är mattläggare har hjälpt till med de delarna, och sedan har andra hjälpt till med fräs- och svarvjobb.

För en så noggrann båtägare som Andreas är det på mer än ett sätt bra med kompisar som känner en väl.

– De brukar stoppa mig när jag går till överdrift. Som när jag ville högglanspolera undersidan av akterbordet. Där någonstans fick jag skämtsamt höra att jag hade gått över en gräns.

Antonia är blankpolerad in på bara skinnet, men det betyder inte att hon inte används. Båtturerna är många och brukar fortsätta till långt in på hösten. Med bogpropeller i fören och ett stort roder som kan kantställas manövreras hon smidigt i trånga hamnbassänger trots sin storlek. Andreas med familj är ute så mycket som möjligt med båten som har blivit något av ett andra hem. Förra sommaren blev det över 50 bekväma dygn i familjens flytande femrummare.

LÄS MER:

Artiklar

Stålbåt på gott och ont

Artiklar

Ett stim av Tunor

Artiklar

Om båten: Ett litet stålskepp

Artiklar

Sea Suite – en dröm för husbåtsälskare