Sju år i kö för att få en kommunal båtplats – eller gå med i en båtklubb och få plats direkt – men i gengäld ett sjuhelsikes jobb med klubbaktiviteter och internpolitik. Vad ska man välja? Foto: iStock

Artiklar

Krönika: Jag fick en båtplats – det tog bara sju år

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – eller?

Text: Jens Augustinsson • 2017-03-16

Hösten 2009 satt jag på mitt dåvarande jobb och dagdrömde. Jag tänkte att det vore härligt att ha en egen båtplats där jag kunde ha en egen båt, som skulle skänka mig friheten att ta mig vart jag ville ute i skärgården.

Sagt och gjort så ställde jag mig i kommunens allmäna båtkö, men fick snabbt klart för mig att det här inte skulle vara fixat på en kafferast. Det skulle ta 15 330 kafferaster – eller sju år.

Under dessa sju år har jag, bland mycket annat förstås, bytt jobb några gånger, ändrat civilstatus, hunnit flytta till en annan del av stan, ändrat min båtplatsansökan till samma del av stan – och även halkat ur kön en gång på grund av att jag missat en köavgiftsbetalning – men lyckats tjata mig in igen. 

“Varför går du inte med i en båtklubb?”, säger min pragmatiskt lagda vän. “Där kan du få plats direkt, både sommar och vinterplats”.

Det hade förstås varit enklare på flera sätt. Men så mycket jobbigare på många andra sätt, både mentalt och när det gäller tidsåtgång. Jag inser att jag valt friheten från allt ansvar (läs nattvaktsgång, städdagar, sjösättning, upptagning, årsmöte) i utbyte mot den relativa trygghet det innebär att vara en del av ett kollektiv. Att kunna få hjälp av någon annan i klubben när något strular eller att veta att någon håller ett vakande öga över min båt från vaktkuren under sommarnätterna.

Och anledningen till det är egentligen flera. Jag har levt tillräckligt nära båtklubbsmiljöer under tillräckligt lång tid för att utveckla en viss (sund?) skepsis mot dessa inte alltid så demokratiskt styrda församlingar. Småpåvar, viktigpettrar och martyrer har en tendens att ta för stor plats i dessa sammanhang. Såklart inte alltid, men gott om exempel finns.

För den som undrar vad jag menar så förtydligar jag gärna. Jag har stött på personer som är riktiga eldsjälar i båtklubbssammanhang, som mer än gärna tar egna initiativ och fixar både det ena och det andra. Men så fort någon påpekar att vissa förändringar kanske bör föregås av ett demokratiskt beslut åker offerkoftan på och det tar hus i helvete när personen ifråga känner sig både kränkt, påhoppad och inte uppskattad för sina insatser.

Vi har också envåldshärskaren som är den enda personen i hela klubben med nyckel till mastkranen, mastskjulet, bryggrinden, traktorn – och vaktkuren. I min mening är det bättre att i första hand avstå från dessa sammanhang istället för att alltid behöva gå med näven knuten i fickan i ren frustration. Även om det på vissa sätt gör mitt båtliv lite besvärligare – och förmodligen även lite dyrare. 

För ett litet tag sedan skrev jag en krönika om den nya tidens båtliv. Då hade jag bland annat läst ett uttalande från vdn i båtbranschens riksförbund, som konstaterade att den nya tidens båtliv är här. Kortfattat kan man säga att andemeningen i hans resonemang var att vi blir allt mindre intresserade av hårdvaran, båten, och allt mer intresserade av mjukvaran, upplevelsen som båten kan ge.

Jag inser att det är i den här andan jag lever mitt liv i stort (jag äger ingen bil, mc, sommarstuga) och det är i samma anda jag nu vill forma mitt kommande båtliv. Jag betalar en slant för att hyra en parkeringsplats till en båt. Vinterförvaringsfrågan är ännu inte löst men jag ser framför mig att jag gärna betalar ytterligare en slant för att någon drar upp den på land och parkerar den på lämpligt ställe. Det bästa vore nästan om man kunde samäga båten också. Och då båten kommer ligga i sötvatten minimerar jag också underhållet genom att jag slipper bottenmåla.

Att vänta sju år på en båtplats är en hög tröskel för att ta sig in i båtlivet. Jag undrar hur många som tröttnar längs vägen och lägger sina pengar på annat istället? Men att ta “genvägen” via en båtklubb är nog inte heller ett alternativ för många som vill börja njuta av båtlivet. Tiden och intresset för den typen av engagemang finns helt enkelt inte längre i lika stor utsträckning.

Då återstår att husera sin båt hos privata marinor. Men inte ens de har obegränsat med utrymme. Vattennära mark är hårdvaluta som många gör anspråk på. Men vems ansvar det är att bena ut det här problemet blir en annan krönika. Jag är ändå oerhört tacksam för att kommunen överhuvudtaget tillhandahåller båtplatser mitt i centrala stan på det här sättet. Även om det tog 15 330 kafferaster innan jag fick min.

Krönika: Det är för jobbigt att äga båt

Debatt: Bensin snart en lyxvara på halvlitersförpackning

Krönika: Det har gått inflation i hästkrafter


Text: Jens Augustinsson • 2017-03-16
ArtiklarLivetOmbordBåtklubbarKrönika
Scroll to Top