Resmål: Mot Hollands hjärta

Holland, eller Nederländerna, som egentligen är det korrekta namnet, är ett land som egentligen inte borde finnas. Halva ytan ligger bara en meter ovanför havsytan och en fjärdedel ligger till och med under. Hela Holland är genomkorsat av kanaler och alltså perfekt för en kanalresa i sakta mak.

Vi har tidigare gjort en liknande resa på Canal du Midi i Frankrike och hoppas på något liknande den här gången. Det här visar sig dock bli något på många sätt helt annorlunda, fast fortfarande alldeles underbart. Vårt hem för den närmaste veckan väntar på oss i Vinkeeen i det som kallas för det gröna hjärtat i södra Frieslandregionen. Båten är en Crusader, knappt 40 fot lång, utrustad med tre kabiner med egen dusch och toalett, ett pentry, stor salong och en gigantisk flybridge. Det finns för all del möjlighet att styra från ruffen men då med usel sikt.

För framdrivningen står en Nannidiesel som hydrauliskt driver propellern. Den ger en maxfart på ungefär 6 knop även om farten på kanalerna anges i kilometer per timme. I övrigt finns inte mycket mer än varvräknare och signalhorn, och det är allt. Det finns ingenstans att gömma sig eller dra sig undan förutom i den egna hytten under resans gång.

Ett bra tips är alltså att ge sig ut på ett sådant här äventyr bara med mycket nära och kära, vars olater och förtjänster man redan känner till.

Båten lämnas över efter en kort instruktion och en ännu kortare provtur med grunderna i manövrering. Mycket grunda grunder ska tilläggas, det blåser så pass mycket vid marinan att instruktören själv tar över tillläggningen trots att vi satt en av tjejerna ombord till rors i en keps med texten “captain” på. Hur vi ska klara oss utan att öva på tilläggningsmomentet framgår inte riktigt.

Vi kastar loss och passerar under den första riktigt låga bron, över en konstgjord sjö med likaledes konstgjorda öar och förtöjer vid ett av de frekvent förekommande pannkakshusen. Dessutom finns det en supermarket där vi kan bunkra upp för de första dagarna, även om vi hade beställt båten lastad med de viktigaste dryckerna och en första frukost. Dagen därpå följer vi instruktionerna vi fått och tar den stora kanalen en bit norrut för att sedan gå söderut längs vindlande kanaler innan vi viker av västerut. Tanken är att gå motsols via Utrecht och Gouda och sedan anlöpa Amsterdam.

Första bron vi ska passera vill dock inte öppnas.

Det finns broar av tre huvudsakliga slag: de som öppnas när man närmar sig, de där man får ringa en automatisk telefonsvarare som svarar någonting på holländska, som förhoppningsvis innebär att bron ska öppnas, och den sista varianten: att ringa ett telefonnummer till brovakten som då i bästa fall säger att han är på väg. 

Varifrån han är på väg eller hur lång tid det kan ta framgår dock sällan. Att ringa fungerar för all del bra, ännu bättre hade varit att ha med en bärbar vhf, det finns tydliga skyltar överallt om vilken vhf-kanal som gäller. Den bro vi väntar på i det här fallet vägrar dock att öppna sig, så efter en natt vid kanalbanken får vi fara vidare en bit på den stora kanalen innan vi kan vika av igen.

I Holland fraktas fortfarande en stor mängd gods på kanalerna på motoriserade pråmar av olika slag. Dessa blandas dessutom med gigantiska hotellskepp på väg ända från Budapest. På uthyrningsföretagets hemsida står det att navigering i Holland är enkelt och passande för nybörjare. Det stämmer säkert på de små vindlande kanalerna, men på de stora huvudkanalerna är det antagligen krav på kanalintyg även om ingen frågar efter det.

Ett tips är i alla fall att ögna igenom CEVNI, de europeiska reglerna för färd på inre vattenvägar.

Vissa skillnader finns faktiskt mot det svenska regelverket. Grön över vit topplanterna betyder till exempel “frifarande färja”. Någon gång försökte vi köra om en pråm men pråmskepparen visade med sina manövrer med all önskvärd tydlighet att det inte var så uppskattat. Han höll rent ut sagt på att preja upp oss i kanalbanken, och vi bestämde oss istället för att fortsätta snällt bakom honom. Man fastnar dock sällan bakom andra båtar någon längre stund, i nästa korsning gick han babord ner mot Haag och vi fortsatte rakt fram. Holland är ett av de befolkningstätaste länderna i världen, inte undra på att husen ofta ligger på vattnet.

Vi passerar mängder med flytande hus. Riktigt eleganta skapelser nära storstäderna och lite mer pittoreska i utkanterna. Oftast med en egen båtplats.

Vi sitter hänförda långa stunder över allt vackert vi passerar.

Ibland öppnar sig hela slottsträdgårdar längs kanalen. Efter nästa krök på kanalen breder dock ett nästan ödsligt landskap, med bara en och annan väderkvarn, ut sig. Det är många broar att passera, i sjökortet framgår dock höjden och vi lär oss snabbt att det räcker bra att ha några centimeter tillgodo för att komma under. Fast det gäller att komma ihåg att lägga ner stolarna på flybridge liksom eventuellt uppriggad flaggstång. Och att hålla i mitten av kanalen, på sidorna är det lägre höjd.

Några gånger får styrningen lämnas över till ratten i ruffen eftersom bron är så låg att det inte går att sticka upp huvudet tillräckligt mycket för att se att styra. På några av broarna finns en digital skylt som berättar om höjden ovanför vattenytan i realtid. Det mesta är avgiftsfritt, men ibland, och vi vet inte om det är bara för att roa oss turister, hängs den klassiska träskon ner i ett snöre och brovakten förväntar sig några euro för passagen. 

Under hela resan passerar vi ett tiotal slussar, alla mycket odramatiska även om vi någon gång får slussa med en stor pråm, vars avsikter är svårtydda. Annars är det som sagt lugnt och fridfullt. På de mindre kanalerna sker inga omkörningar och det behöver inte sjöstuvas alls! Holland är synonymt med ost och tulpaner. Då vi reser i slutet på september lyser tulpanerna med sin frånvaro men vi hittar desto mer ost. Under en kort avstickare från huvudleden förtöjer vi i Gouda, som på holländska ska uttalas någonting i stil med “sjouda”. Här finns ost i överflöd och kvällen avslutas med en gigantisk ostbricka på flybridge.

Kosthållningen ombord är annars av det enklare slaget.

På morgonen cyklar någon i besättningen iväg till närmsta bageri för inköp av färskt bröd, på kvällarna finns det nästan alltid en restaurang inom gångavstånd. Pentryt ombord är utrustat som en sämre fjällstuga, att göra något annat än tevatten på spisen fungerar inte om man inte börjar med middagen redan vid lunch. För övrigt går det ju alltid att beställa pizza: “Leverans till andra båten efter fjärde bron till höger tack.” Längs hela kanalen vi passerar finns platser att förtöja på, i städer eller längs kanalens sträckning. Någon enstaka gång blir vi avkrävda några euro, i övrigt är det gratis. Normalt sett behövs ingen elanslutning då motorn laddas hela dagen. Däremot får vi leta idogt efter tömning till septiktanken. Till skillnad mot i franska kanaler får inget gå direkt ut i vattnet här.

Ett av våra mål på resan är givetvis Amsterdam. Vi hade fått tipset att inte gå längst in i Amsterdam, men efter att ha skärskådat sjökorten ser det möjligt ut att gå in till Sixhafen, en stor marina mittemot centralstationen.

Med hjälp av sjökorten hade det nog varit omöjligt.

Lösningen blir Navionics sjökort nedladdade på en surfplatta. Med stor inzoomning lyckas vi undvika de lägsta broarna och komma ut på den stora kanalen som går genom centrala Amsterdam. Faktiskt den mest spännande delen på hela resan. Vi undviker myllret av färjor och pråmar och får en fin plats i marinan. Priset för en övernattning är 21 euro, en bråkdel av vad en övernattning på hotell hade kostat, och färjan tar oss till centrala Amsterdam på fem minuter. Här går det att förfasa sig över det lössläppta livet i Red light district, som ligger bara ett stenkast från de eleganta shoppingkvarteren, och den söta doften av i Sverige illegala rökverk.

Men här finns även trevliga restauranger, museer och shopping. Ett av de bästa fynden är en galonkeps för regniga somrar. Vi lämnar Amsterdam genom att trassla oss ut samma väg som vi kom och beger oss upp till Muiden, sista anhalten innan Atlanten tar vid. Eller rättare sagt, västra Europas största insjö, IJsselmeer, ligger i vägen. Nordsjön når man sedan via slussar vid spärrdammen Afsluitdijk.

Vi gör en sådan där klassisk kanalbåtsmanöver som innebär att man inte stannar på första bästa ställe, utan chansar på att det finns något bättre under nästa bro. Den här gången blir det en lyckträff och vi förtöjer nästan i vallgraven på slottet. Hamnkaptenen hissar den svenska flaggan och får som belöning kungssången i flera stämmor när den senare halas. Resan börjar närma sig sitt slut. Tyvärr måste vi nu ut på en av de stora huvudlederna där trafiken är tät. De delarna av kanalerna är nästan spikraka och inte alls så charmiga. Det blåser full kuling och vi blir jagade av några pråmar som kommer på tvären i kanalen. När de är olastade måste de styra upp mot vinden för att inte köra upp i kanalbanken.

Tyvärr innebär det att de tar upp nästan hela kanalens bredd.

I det här läget hade vi uppskattat lite mer instrument för att visa hur vår maskin mådde. Men den saknar såväl temperatur- som bränslemätare. Vi håller oss så nära kanalbanken vi törs för att kunna slänga i land en tamp om det värsta skulle hända, för att slippa bli liggande drivandes framför någon pråm. Senare får vi höra att uthyrningsföretaget inte släppte ut några båtar den här dagen på grund av den kraftiga vinden, men det kunde ju inte vi veta. En hel del båtar är dock försenade dagen därpå, då de inte kunnat gå ut. Vi gör en tvär styrbordsgir in i den trånga korsande kanalen och ligger snart förtöjda utanför pannkakshuset igen. Dagen därpå är det dags att lämna tillbaka båten.

Det känns som en riktigt bra idé att betala för slutstädningen och bara ta sitt pick och pack och dra. Kanalturen blev ännu en fantastisk upplevelse, med varierande kanaler. Det är extra trevligt med en rundtur för att slippa åka samma väg två gånger. Vår resa blev knappt 100 sjömil i långsamt tempo med många strandhugg på vägen. Men visst kunde vi tagit mer tid på oss för att kanske göra en avstickare till Haag eller trädgårdarna i Lisse.

Det är svårt att inte bli biten av det här med kanaler, nästa gång blir det Alsace!

Texten är publicerad i Praktiskt Båtägande 2019/9