Över Atlanten utan egen båt

Katamaranen surfar fram på vågorna. Gennakern spänner i en vacker båge och vid något tillfälle forsar vi fram i 21 knops hastighet, till besättningens jubel. Den klotröda solen är nästan nere vid horisonten och den gyllenrosa himlen klär himlavalvet. Snart tar mörkret över med miljontals stjärnor och Vintergatans mjölkvita bälte.

– Jag trodde aldrig att jag skulle njuta så mycket som jag gör, säger jag till skepparen Helena Laursen med blicken som trollbunden på klotet som sjunker ner vid horisonten.

Hon nickar instämmande. Den första veckan till havs har passerat likt en smekmånad. Vi seglar i treskift, det vill säga fyra timmar i sträck, innan nästa vaktlag tar över rodret. Det ger gott om tid att läsa böcker på fördäck, spela spel eller köra igång ett långkok inne i salongen.

Eftersom katamaranen inte lutar lika mycket som en enskrovsbåt är livet enkelt. Ytorna är stora och livskvaliteten hög. Dessutom är båten en racerkatamaran, en Excess 15, som förvånat de flesta. Den kan få upp fart, trimmas rejält och utmana även den mest vana seglaren.

Vid sidan av båten glimmar marelden. Kent poppar popcorn vid spisen och Carl spanar på Jupiter och Mars i sin nedladdade planetapp på telefonen. Mörkret har lagt sig och vårt sjunde nattpass har just börjat. Somliga nätter är mer utmanande, och det tär på sömnen att sova i skift. Men de allra flesta bjuder på ett andrum vardagen hemma sällan ger. I tystnaden skär vi genom vågorna under en stjärnhimmel klarare än någon annanstans. 

En vecka tidigare. Det är full ruljangs i Las Palmas Marina. Segelbåtarnas skick gås igenom, mat och vatten bunkras och seglare samlas på föreläsningar om väder och vind, och om kvällarna över ett glas, och utbyter erfarenheter och förväntningar.

Trumpeter, tromboner och trummor fyller hamnen då invigningsparaden går av stapeln och ett gäng ryggsäcksbärande gastar cirkulerar på bryggorna i hopp om att finna en båt. För 37:e året i rad går Atlantic Rally for Cruisers av stapeln, en familjär tävling för allt­ifrån glada entusiaster till seriösa cruisare som på ett tryggare sätt vill korsa Atlanten.

Själv är jag här tillsammans med ett svenskt charterföretag som varje år seglar över ett par båtar till Karibien. I år är vi en besättning om totalt 25 personer med varierande seglingserfarenhet, som alla träffas för första gången i Las Palmas.

Någon har seglat över Atlanten tidigare, andra har semesterseglat i den svenska skärgården, har en båt i Medelhavet eller tävlingsseglat som små. Men för de allra flesta är den här typen av långseglats ny. Likadant är det för mig som in i det sista tvekade om jag skulle våga. Hur skulle det kännas att släppa all kontroll för att ge sig hän till havet? Hur är det att inte se land på flera veckor?

Jag slukade en säsong av tv-serien Över Atlanten med hög puls. Samtidigt visste jag ju att det var tv. Dramaälskande produktionsteam som pumpat musten ur minsta motgång. Så jag tackade ja. Min dröm om att segla över Atlanten skulle nu bli verklighet.

Att segla över Atlanten är förstås inget nytt. Sjöfararen Christofer Columbus sägs ofta vara den som upptäckte Amerika, men flera kom före honom. Vikingarna exempelvis, som av en slump landsteg på Nordamerikas stränder. Men ­Columbus resa hade stor betydelse, inte minst som inspiration för mängder av europeiska handelsmän.

På 1500-talet var Amerika okänt i Europa, och den strapatsrika överfarten kunde ta allt mellan sex veckor och fyra månader beroende på väder och vind. Det var först på 1800-talet som ångfartygen revolutionerade resandet och tog sig över på futtiga 14 dagar. Och när 1900-talet inleddes och linjefartygens guldålder var inne kunde man korsa Atlanten på blygsamma fem dagar.

Majoriteten av dygnen till havs är behagliga och med  rutiner som skapar en trygghet. Nästan varje morgon möts jag av doften av nybakat bröd som morgongänget snott ihop under gryningstimmarna. Vid ett flertal tillfällen rycker det i fiskelinan och guldmakrill blir till ceviche och smörstekta filéer. Vid lunch går vi igenom uppdateringar från ARC om vind, väder och vilken position vi befinner oss på.  Vi pratar segelsättning, lär varandra om sjökort och snor ihop quiz om världen och om segling. Märkligt nog känns inte havet så stort som jag först trott, och trots höga vågor och starka vindar har inte en enda av oss blivit sjösjuk. 

– Mayday, mayday, mayday!

En natt väcks jag till oroliga röster uppe i salongen. Radion sprakar, och så snart jag kommer upp får jag information om att en svensk båt vid namn Take Off fått masthaveri. Min puls stiger, och jag minns genast den glada familjen jag träffade i paraden i Las Palmas. De som skulle segla jorden runt!

– Det är redan en båt på plats och några till på väg som är betydligt närmare i distans än vi är, säger Helena lugnande.

– Men jag ska såklart meddela att vi har en läkare ombord om de skulle behöva.

En annan natt får vi själva problem med förseglet då tacklinen gått av och seglet ilsket fladdrar i vinden. Med gemensamma krafter kämpar vi ner seglet på fördäck samtidigt som vi duckar för furlexen som svänger i vinden och tamparna som snurrar in sig i besättningen. Adrenalinet pumpar och hela följande förmiddag tillbringas med att lappa och laga segel.

Vi upplever tropiska squalls allt oftare ju närmre Karibien vi kommer, ofrivilliga gippar tär på båten, och när peket nästan doppar ner i vattnet utmanas både båt och besättning. Ändå hanterar gänget motgångarna med bravur. Vår kapten Helena Laursen är en hejare på konflikthantering, och varje gång något händer på båten samlas vi för att samtala om händelsen. Det binder oss samman, och trots att den yngsta ombord är 19 och den äldsta 65 år är vi snart ett gäng vänner på ett gemensamt äventyr.

En morgon när jag tittar ut från hytten skimrar himlen i rosa och havet ligger spegelblankt. Några hägrar cirklar runt båten och Lennart står med kikaren och spanar. Hettan trycker, trots tidig timme, och det stora stiltjebältet vi hamnat i gör att båten mest guppar sida till sida. Vi slänger i en tamp med boj och kastar oss i havet. Vi badar i det tusentals meter djupa vattnet och solar under värmande vindar. Plötsligt avbryts friden av ett rop.

– Titta valar! Vanja pekar snett fram mot horisonten på två böljande figurer som graciöst sveper förbi oss i vattnet.

I och med att vindprognosen ser dålig ut fattar vi också ett gemensamt beslut: Det är dags att slå på motorn. Plötsligt blir också målet väldigt nära. På vhf:en hör vi allt fler båtar som redan kommit iland och välkomnats med hejarop och den traditionella drinken Rum Punch. Med ens börjar den bubbla vi befunnit oss i luckras upp.

– Jag älskar känslan av att vara på väg någonstans, så är det med all segling. Se bara på vattnet som har så många dimensioner, säger Carl då vi möts i sittbrunnen för vårt allra sista nattpass.

Fullmånen lyser upp den gyllene gata vi seglar fram på. Nu är Vintergatan ett minne blott, och det slår mig hur mycket jag kommer att sakna de fridfulla dygnen till havs. Imorgon vid lunch beräknas vi ankomma till Saint Lucia, där det blir festligheter. Men där väntar också uppkoppling och verkligheten. Trots att det känns skönt att få gå iland känns det också lite melankoliskt.

Det är något visst med den mellanvärld vi befunnit oss i ute på havet. Ett andrum få förunnat.