Så slipper båtturen bli en skräckupplevelse

Svärmor ser aningen spänd ut när hon med uppspärrade ögon tar spjärn med fötterna mot sittbrunnssargen. Plötsligt kränger båten till och svärmor åkallar spontant en högre makt. Situationen känns kanske igen. Samtidigt som båtlivet är ljuvligt kan det ibland uppstå situationer som upplevs som hotande eller obehagliga. För den som är ovan vid sjögång eller krängningar kan en helt normal situation upplevas som skrämmande. I det läget är det varje skeppares ansvar att se till att den som är rädd inte behöver plågas mer. Kanske handlar det om att ändra planerna för dagens etapp eller kanske räcker det med att förklara vad det är som händer så att också den ovane kan få koll på läget

Mats Brandberg är legitimerad psykoterapeut och arbetar med att hjälpa människor att komma över sina rädslor med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Han har själv ett stort intresse för segling och menar att det är viktigt att bjuda in den som är rädd att vara med i det som sker.

– Jag tror att det lätt blir så att den som tycker att båtliv och segling är roligast tar hand om allt, medan den andre sitter i ett hörn av sittbrunnen och lider. Den kloka andra parten hjälper den rädda personen in och gör den delaktig.

I grunden är rädsla bra. Den reaktionen ingår i kroppens helt nödvändiga skydd som vi alla människor behöver. Mats förklarar att kroppen följer ett förberett reaktionsprogram. Man får snabbare andhämtning, syresättningen i musklerna ökar, synen kan förändras så att man får tunnelseende och sinnena skärps. Hela kroppen förbereder sig på flykt undan faran.

– Rädsla som är rationell uppfattas väldigt sällan som problematisk utan är förväntad i sitt sammanhang, menar Mats.

Men rädsla kan också vara irrationell, och det är den typen av rädsla som han jobbar med.

– Det finns rädsla som är inlärd via associationer. Man kan komma att förknippa helt neutrala, ofarliga situationer med rädsla. Det är början till att utveckla fobisk rädsla, alltså en stark irrationell rädsla.

Mats tar flygfobi som ett exempel. Den som har en fobisk flygrädsla undviker in i det längsta att sätta sig i ett flygplan, liksom den som är fobiskt rädd för sjön sällan ger sig ut i båt.

– När det har gått så pass långt leder det till begränsningar i livsföringen. Rädslan har blivit förknippad med situationer som egentligen är ofarliga.

Men för de flesta handlar det inte om en fobisk rädsla för sjön, utan det är enligt Mats mer kopplat till kontrollförlust eller en känsla av att vara instängd.

– Vissa kan ha problem med att vara på en båt på grund av att det är en så begränsad yta. Andra har svårt för situationer då de inte har full kontroll.

Som sjöfarare är man till exempel väldigt utlämnad åt vädrets makter. Mats menar att en kontrollförlust i extrema fall kan trappas upp och övergå i en paniksituation.

– Har det hänt så är personen betydligt mindre benägen att försöka igen. Då undviker man helst liknande situationer.

Han målar upp ett exempel med en ensam seglare som är ute i hård blåst. Båten kränger mycket och tar in vatten i sittbrunnen. Situationen kanske inte är direkt farlig, eftersom kölbåtar är byggda för att klara stora krängningar, men seglaren upplever det som hotfullt.

– Längtan efter att göra om samma sak nästa helg är kanske inte så stark. Då städar man hellre i garaget eller något.

Men det är fel väg att gå. Det är inte sunt att hålla sig borta, då förstärks rädslorna.

– Man blir mer rädd av att hålla sig borta. Det bästa är att försöka närma sig sjön under bättre förutsättningar.

En seglare som upplevt obehag på grund av blåst kan till exempel ta med sig någon som är mer kunnig nästa gång eller planera seglingen bättre och reva seglen tidigare.

– Att under kontrollerade former närma sig det man upplever som farligt är det bästa sättet att minska rädslan.

Kanske är det en av personerna i en parrelation som blivit skrämd av båtlivet? Det kan säkert vara svårt att erkänna sin oro, men det är det enda rätta för att kunna bearbeta den.

– Det är plågsamt och besvärande att vara rädd. Om man är ängslig och orolig är det bra att berätta om det öppet. Man kan säga: Jag tycker att det är läskigt när det kränger, jag blir rädd när det går gäss på sjön.

Som den andra parten till någon som är rädd kan man hjälpa till genom att öppna för samtal.

– Man kan fråga hur det känns och göra den rädde mer delaktig. Man kan titta i sjökortet tillsammans och den som är rädd kan få vara med och ta ut kurser och diskutera hur man bäst ska skota seglen och så vidare.

Här kan den som är rädd också själv förbereda sig genom att definiera sin rädsla. Är det något särskilt man är rädd för? Är det något specifikt som den rädde tror kommer att hända? Sedan kan personen försöka ta reda på hur det egentligen är med detta genom att fråga andra. Om oron till exempel ligger i att vara ute på sjön när det går gäss på vågorna kan man undersöka hur mycket båten klarar och hur andra båtmänniskor gör i samma situation.

– Man kan ha uppfattningar och antaganden i huvudet som inte är testade och undersökta i verkligheten. Då behöver man undersöka om det verkligen stämmer.

För den som till exempel varit med om att gå på ett undervattensgund kan det finnas anledning att bearbeta det som hänt. Det är dramatiskt och har man dessutom lite fart så kan smällen vara så kraftigt att man tror att hela båten ska gå sönder.

– Ofta är det för att man glömt titta i sjökortet. Om man varit med om en sån sak är det bra att försöka ta sig igenom samma led igen vid ett annat tillfälle, utan att gå på grund, för att förstå vad som blev fel. Att praktiskt närma sig det som skrämmer är den absolut bästa metoden att jobba.

Det är också på det sättet Mats jobbar med sina patienter som har rädslor av olika slag – att undersöka de skräckinjagande tankarna och se om de förväntningar man har verkligen stämmer överens med verkligheten.

Vad gör man om någon drabbas av panik?

Enligt Mats Brandberg är det ganska ovanligt att människor som drabbas av panik på grund av rädsla reagerar på ett sätt som är farligt för dem själva eller omgivningen.

Den vanligaste reaktionen är så kallad panikångest, alltså en stark ångest inombords. En normal reaktion vid panik-ångest är att personen kryper ihop och stänger in sin ångest.

Om detta inträffar kan skepparen förmedla trygghet genom att till exempel låta personen i fråga sätta sig tätt intill samt genom att agera tillsammans med den rädde.

När personen lugnat ner sig kan man gå igenom vad det var som utlöste reaktionen. I alla situationer gäller att en trygg och säker skeppare inverkar lugnande på besättningen.

Observera att detta gäller personer som inte är påverkade av alkohol eller droger. Påverkade människor kan agera både oberäkneligt och farligt.

Text och foto: Johannes Nordemar