Reportage: America’s Cup – från skonare till katamaraner

“Ers Majestät, det finns ingen tvåa.” ­Legendarisk kommentar till den brittiska drottningen Victoria, när skonaren America år 1851 vann den kappsegling runt Isle of Wight som skulle komma att ligga till grund för America’s Cup. Framförallt brittiska syndikat gjorde sedan genom åren ett stort antal försök att återta äran och trofén, som i osannolika 132 år framgångsrikt försvarades 26 gånger av New York Yacht Club. Inom sportvärlden är det den längsta obrutna segerraden någonsin för en internationellt eftertraktad trofé, och det skulle alltså dröja ända till 1983 innan den bröts.

Efter de första årens skonare, gaffelriggade superyachts på uppemot 90 fot och 1930-talets J-båtar, återupptogs America’s Cup 1958 i de klassiska tolvorna. ­Kännetecknande för världens mest prestigefyllda kappsegling har alltid ­varit förfiningen av tävlingsredskapen och alla de tekniska landvinningarna, som så småningom kommit även vanligt båtfolk tillgodo. Att America’s Cup tänjer gränserna för vad som är möjligt är helt klart, och vi har genom åren fått se inte bara mastbrott och kapsejsningar; en gång bröts en amerikansk båt helt sonika mitt itu.

När det australienska syndikatet, med John Bertrand vid rodret, slutligen lyckades slå Dennis Conners Liberty 1983, var det till stor del konstruktören Ben Lexcens förtjänst. Han hade försett utmanarbåten Australia II med en helt revolutionerande vingköl, som inte bara gav ­avsevärt förbättrad höjdtagningsförmåga på kryssen, utan ­också bättre undanvindsfart. Paradoxalt nog blev vingkölen ­början till slutet för tolvorna, som bara seglades i ­ytterligare en America’s Cup, 1987, då Conner återerövrade bucklan till USA och San Diego Yacht Club.

Sverige utmanade med Pelle Petterson vid rodret i America’s Cup 1977 och 1980, och nådde då som bäst utmanarfinalen. Efter tolvorna följde de 25 meter långa IACC-båtarna, med svenska Tre Kronor som styrdes av Olle Johansson när den båttypen hade premiär i America’s Cup 1992. Även 2003 i Auckland och 2007 i Valencia fanns svenska båtar med i utmanarserien, Orm och Örn, vilka rattades av Mats Johansson och Magnus Holmberg. Ända till America’s Cup-finalen nådde dock inte heller dessa svenska satsningar.

Efter Valencia 2007, då schweiziska Alinghi försvarade The Auld Mug (smeknamn på America’s Cup-trofén), ­följde för andra gången i America’s Cup-historien en så kallad Deed of Gift-uppgörelse. När utmanare och försvarare inte kan komma överens om förutsättningarna, och inte är intresserade av att hålla en regelrätt utmanarserie, går man helt enkelt tillbaka till det gåvobrev, Deed of Gift, från 1800-talet som ursprungligen reglerar America’s Cup. Med allt samförstånd kastat överbord lyckades amerikanska Oracle 2010 slå Alinghi med hästlängder i två raka matcher på vattnen utanför Valencia.

I San Francisco 2013 seglade alla syndikaten, däribland svenska Artemis Racing, för första gången i näst intill identiska 72-fotskatamaraner, vilket markerade ännu en ­historisk milstolpe. Tack vare rigida vingsegel och sinnrikt L-formade centerbord, kunde de resa sig ur vattnet och flyga (foila) fram över vattenytan i hisnande hastigheter. Från ett underläge med 1 – 8 i matcher i America’s Cup-finalen, lyckades försvarande Oracle Team USA:s rorsman James Spithill skruva till farten i sin farkost, resa sig, komma tillbaka och som genom ett under besegra utmanande Dean Barkers Team New Zealand med 9 – 8. Helt rättvist har segern fått epitetet “århundradets comeback” och därmed kunde syndikatsägaren Larry Ellison och hans vapendragare, femfaldige America’s Cup-segraren Russel Coutts, fortsätta styra och ställa med den ärevördiga tävlingen.

Årets America’s Cup, den 35:e i ordningen, avgjordes i Hamilton Harbour på Atlantön Bermuda. Den här gången blev det nyzeeländska Team Emirates som tog hem segern. Inför årets tävling hade en ny regel antagits, som anger att en viss andel av besättningen ska vara från det utmanande landet. Katamaranerna har också skalats ner från 72 till 50 fot, något som också tagits emot positivt. Något som däremot ansetts mycket kontroversiellt är att utmanare och försvarare den här gången seglat och förberett sig för den stora drabbningen i en gemensam seglingsserie. Traditionellt har det varit så att parterna hållits åtskilda ända till själva America’s Cup-finalen. 

En teori innan racet var att samträningen kunde ha gett Oracle så stora fördelar att de skulle klara av försvaret galant än en gång, men så blev det alltså inte.