64 slussar och ett antal broar – häng med längs Göta Kanal

Jo, vi hade blivit varnade, skilsmässodiket sliter hårt både på relationen och båten, sa våra vänner. Men vi bestämde oss i alla fall för att ta Sveriges blå band, Göta kanal, från Stockholm till västkusten. 64 slussar låg framför oss när vi anlände till Mem, där kanalen börjar på Östgötasidan. Båten var någorlunda klar för resan, vi hade skaffat en 15-meters förtamp och en kortare tamp till aktern. Tips inför resan finns på Kanalbolagets hemsida genom den förnämliga skepparguiden där. Dessutom hade vi tre vanliga fendrar på varje sida plus tre platta, vilket visade sig vara en fullgod lösning.

I Mem ligger ett av kanalens klareringskontor där man betalar för kanalresan och får all information som behövs.

Härifrån är det bara tre slussar upp till Söderköping, där det kan vara lagom med ett första stopp. Eftersom vi är på väg uppåt kör vi in i slussar där vattnet är långt nere i slusskammaren. Men tamparna måste på något vis upp på kajen, och det löses genom att en i besättningen släpps av före slussen och tar tampen med sig. På väg uppåt läggs förtampen långt framåt i slussen och aktertampen rakt upp. När vattnet släpps på tar man hem på förtampen och båten rör sig lugnt uppåt. På segelbåtar används gärna ett block i fören och tampen dras sedan till en vinsch i aktern. All denna hantering kan givetvis inte ske helt utan mindre skador, men längs kanalen ser man positivt på det hela och kallar det för “minnesmärken”! I Söderköping får man räkna med mycket publik i slussen, men eftersom det är tredje slussen bör ju rutinerna sitta någorlunda. Söderköping bör inte passeras utan ett stopp på glassbaren Smultronstället, där en glass blir en hel middag, och en promenad upp på Ramunderberget är bra motion innan det är dags att krypa till kojs. Om det nu inte är dans i hamnen förstås … 

Förutom alla slussar är det ett antal broar i vägen. De allra flesta är fjärrmanövrerade och väntetiderna är korta, utom vid några järnvägsbroar där det kan bli väntetid. Vi reser innan säsongen har tagit riktig fart och vi är sällan fler än två båtar i slussen samtidigt, vilket gör att det går att välja en favoritsida att lägga till med. Från Söderköping tar vi kanalen vidare och passerar sjön Viken och stannar för natten i Norsholm. Det är inte kanalens mest romantiska natthamn med ett stilla brus från E4-bron, men väderläget med nordlig kuling ger inte så många alternativ.

Dagen efter ligger Roxen framför oss, cirka 15 sjömil lång.

På andra sidan ligger en av de mer spektakulära delarna av kanalen, slusstrappan i Berg med sina sju sammanhängande slussar och en nivåskillnad på nästan 20 meter. Tilläggningen vid kajen nedanför blir tuff i kulingen som ligger på, och avbärarlisten på kajen sitter så högt att den är i höjd med mantågen. Det visar sig bero på att vattennivån i kanalsystemet är den lägsta på många år, och flera passagerarfartyg får senare lägga om sina rutter på grund av detta. På land träffar vi en man i Kanalbolagets kläder. När vi berättar hur nöjda vi är så långt, inte minst med den vänliga personalen, förklarar han att just det är en av meningarna med kanalresan – att det ska vara trevlig atmosfär och att slussvakterna därför inte kallas just vakter, utan slussvärdar. Slussvärden berättar senare att den trevliga man som vi tidigare varit i samspråk med var Göta Kanalbolagets vd, som var ute på en liten inspektionsrunda.

Slusstrappor är spännande, det går liksom inte att ångra sig halvvägs upp. Hela den här slusstrappan tar cirka två timmar. Vi får sällskap av en tysk båt och hjälper varandra med tamparna, och väl uppe blir det gemensam ankardrink. Det är lätt att göra nya bekantskaper längs kanalen. Från Berg är det cykelavstånd till Cloettas chokladfabrik i Ljungsbro, även om de har en gästbrygga längre fram. Alla gästhamnar längs kanalen är gratis så fort kanalavgiften är betald. Vissa hamnar kan bli fulla, men då rapporteras det i den speciella app som går att ladda ner. Här går det även att se var passagerarfartygen befinner sig så att man inte behöver möta dem där det är som trängst.

En fördel med att gå kanal är att det alltid går att lägga till när vädret blir skit.

I Ljung vräker regnet ner, men precis invid kanalen ligger Museihuset inrymt i ett gammalt sädesmagasin med en formidabel utställning av båtar och leksaker. Överhuvudtaget finns det en uppsjö av kultur längs kanalen, det är bra att läsa på före avresan så att inget missas!

Vi går vidare mot Borensberg och äter en underbar middag på Göta Hotell, hotellet där den stora festen hölls i den första filmen om Göta kanal. Slussen här är handvevad och vi får hjälpa till när kanalbåten Wilhelm Tham passerar. Över Boren seglar vi friskt innan Motala passeras och vi viker av söderut mot Vadstena. Eller Vasstena, som är det lokala uttalet, om man inte är riktigt insatt, då säger man nämligen bara Vassna. Efter att ha förtöjt i vallgraven som går runt Vadstena slott blir det en promenad till klostret, som har en fantastiskt fin utställning och där det går att lära sig allt om den heliga Birgitta. Vättern har mycket annat att erbjuda, som Gränna och Visingsö, men vi tar ändå kortaste vägen över i en frisk kuling och befinner oss snart i Karlsborg på kanalens Västgötasida, där vi har 21 slussar och 22 broar kvar under den 35 distansminuter långa resan till Sjötorp i Vänern där kanalen slutar. Här passeras även kanalens högsta punkt i sjön Viken, drygt 90 meter över havsnivån.

Det innebär att det härifrån nu går utför hela vägen till Göteborg.

I Forsvik är det inte ovanligt med musikunderhållning, och sedan följer en av kanalens mest spännande delar. Både Billströmmen och Spetsnäskanalen ska passeras, till största delen sprängda i berg och så smala att möte inte kan ske annat än i den mellanliggande Nässjön. Vid Kiddösund finns en 600 meter lång ledmur där fartygen kunde dras i kanalen, att passera för nära är inte att rekommendera då det snabbt grundar upp längs muren. 

Vi får information redan i Forsvik om att vi kommer att möta kanalbåten Juno någonstans under resan. Den syns dock väl både på vår egen AIS och i appen, så mötet går smidigt. Skillnaden i att slussa nedåt är tydlig, bara att köra in i slussen, lägga för- och akterända genom ringarna och sedan lugnt släppa efter när båten åker ner. Lite pyssligt är det dock att lägga till vid en kajkant som bara är några centimeter hög. Vid en av de högst belägna slussarna blåser det 20 m/s och inget vindlä ges när båten körs in. Det blir en spännande slussning med många båtar på tvären.

Antagligen hade det varit bättre att vänta tills det mojnat lite.

Vi glider vidare längs kanalen och tröttnar aldrig på utsikten från vår lite upphöjda position över landskapet. Tempot är lugnt eftersom fartbegränsningen är fem knop. I Töreboda går Västra stambanan över kanalen och det kan bli lite väntetid, eftersom tågbroarna regleras av Trafikverket som försöker passa in öppningstiderna så att tågtrafiken inte störs. Här går även världens minsta linfärja, Lina, över kanalen. Sista natthamn var tänkt att bli Sjötorp, men via sms får vi besked om att den gästhamnen är full. Det blir gärna så när det blåser kuling på Vänern. Vi hamnar istället i Lyrestad med förtöjning långsides i hamnbassängen. I Sjötorp slutar kanalen och vi fortsätter ut på Vänern, Sveriges största insjö och på 26:e plats i världen. Här går det att tillbringa mycket tid i den vackra skärgården och anslutning finns även till såväl Säffle som Dalslands kanal. Vi tar dock vägen förbi Läckö slott och hamnar i det gamla fiskeläget Spiken. På detta härliga ställe erbjuds fiskaffärer, butiker och restauranger. Just den kvällen vi är där är platsen invaderad av gammelbilar, till och med en och annan amfibiebil åker förbi. 

Dagen därpå börjar med fin segling ner mot Vänersborg. Halvvägs drar dock ett enormt åskoväder med kraftiga vindbyar upp. Vi hänger ut åskledare och drar ut all elektronik innan det drar vidare. Nu ska vi bara vidare nedför Trollhätte kanal och Göta älv. Fallhöjden är 44 meter som klaras av med sex slussar. Mycket yrkestrafik rör sig, men det är nästan hopplöst att hänga med på VHF när kanalfolket pratar sitt eget fikonspråk om “klaffen” och “järnvägen” beträffande var fartygen är och vilka broar som ska öppnas. I början är kanalen riktigt vacker och vi har god medström efter att ha passerat första slussen. Slussarna här är av ett helt annat mått än de i Göta kanal. De är gjorda för Vänermaxbåtar som kan vara maximalt 87 x 13 meter. Genom ett system med dubbla bottnar i slussen som fördelar vattenflödet går det ändå lätt. Resten av kanalen ner mot Göteborg är inte jättevacker med mycket fabriker längs vägen. Vi förtöjer i Lilla Bommens gästhamn mitt i Göteborg, en riktigt välordnad gästhamn.

Hur gick det med äktenskapet då?

Jodå, vi är fortfarande lyckligt gifta, vilket möjligtvis kan förklaras med att vi har seglat tillsammans i alla väder i drygt 30 år. Men tipset till den som tänker göra en kanalfärd är att se till att båten är i gott skick med nyservad motor. Sex fendrar på varje sida är ett bra tips, gärna tjocka kombinerat med tunna. Öva mycket på tilläggningar med sidan, vi gjorde cirka 100 sådana under skiftande förhållanden. De gånger det skriks och bråkas i slussarna beror det till allra största delen på att skepparen gjort något fel och försöker skylla på besättningen eller att skepparen har en plan, men helt har glömt att förmedla denna till besättningen. Det är viktigt att prata igenom vad som kommer att ske, speciellt när det blåser mycket i slussarna. De helt förträffliga slussvärdarna får inte hjälpa till med linorna men är mästare på att skapa lugn i slussarna och lösa alla problem. Att möta passagerarbåtar i kanalen kan vara lite lurigt, men i Kanalbolagets skepparguide finns alla saker väl beskrivna.