Seglaren mot strömmen

När Praktiskt Båtägande stiger ombord på den båt som ska bli Milos hem under en tvåårig seglats till Antarktis, kliver vi rakt in i ett organiserat kaos. Det är en hel del kvar att fixa innan hon ska kasta loss den 22 juni, bland annat är den dieseldrivna spisen lämnad på service.

Vad är det som är så lockande med Antarktis?

– För mig är det en otrolig unik och magisk plats. Det finns en storhet där som är väldigt svår att beskriva. Samtidigt som man har denna enorma kraftfullhet, detta gigantiska & så blir samtidigt sårbarheten så tydlig. Därför att du kan se, om du pratar med forskare och om du tittar dig omkring, vad människan ställer till med där. Att vi som bor längst därifrån är de största bovarna när det gäller Antarktis framtid.

Var det kärlek vid första ögonkastet, för att använda en sliten klyscha?

– Ja, det var det, säger Milo med eftertryck. Det finns en historia som berättas om dem som kom till Antarktis i början av 1900-talet, de sa att man drabbades av Antarktisbacillen – och att man aldrig blir frisk. Alltså, har du en gång varit där … Det är visserligen en sådan där mytgrej, men det ligger något i det. Många människor blir väldigt fängslade av Antarktis storslagenhet och sin egen plats i den på något sätt. Alltså, du kan inte komma och vara kaxig där.

När du väl kommer dit – Antarktis är ju större än Europa?

– Om du tar hela Antarktis är det en och en halv gång större än USA. Det är ganska stort. Men det finns bara en liten plats dit 99,9 procent av alla dem som kommer dit reser, och det är Antarktiska halvön. Om du tittar på kartan så är det den där ”korven” som sticker upp mot Argentina och Chile, det är dit 99,9 procent seglar.

Sedan slutet av 1970-talet bor Milo Dahlmann i Stockholm. Och när hon inte föreläser om sina långseglingar eller seglar, arbetar hon som sjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm. Innan Milo tog anställning på Södersjukhuset var hon under en rad år djupt engagerad i Greenpeace. Och det var också i egenskap av Greenpeaceaktivist som hon gjorde sina två första resor till Antarktis. Bägge gångerna var det japanska valfångare som tilldrog sig Greenpeaces intresse.

När föddes idén att lämna Greenpeace för att i stället segla ut i världen på egen hand?

– Idén, själva tanken att långsegla i sig, föddes första gången som jag var ute i Stockholms skärgård. När vi kom ut till ytterskärgården så såg man himmel och hav, den här oändligheten, och det hade jag aldrig sett förut. Båtarna mellan Helsingborg och Helsingör ger inte riktigt samma känsla, om du förstår, säger Skånebördiga Milo Dahlmann och skrattar.

– Min båterfarenhet från Helsingborg, det var liksom att tura till Helsingör. Men just det här att segla till Antarktis, det föddes första gången jag var där 1990-1991 med Greenpeace. Då blev det så där: ”Men det är ju till Antarktis jag ska segla.”

Då fann du inte bara din resa, utan även målet?

– Ja, just det. Sedan jobbade jag kvar ett tag till, men jag förstod att – för då jobbade jag i England, på sjön och så där, och jag var inte hemma så mycket – skulle jag över huvud taget kunna göra det här så måste jag vara hemma, och då slutade jag just för att flytta hem igen.

Det var dags att göra slag i saken?

– Det är ju det här med pengarna man behöver och kunskaperna man behöver. Då hade jag den här Bianca 27:an, och jag hade långsamt förstått att, ja, 200 000 kronor behöver jag nog för att rusta båten och komma iväg. Så jag gick och försökte spara ihop de pengarna, och det gick inte så bra. Jag är duktig på att spara, men en dag insåg jag att jag aldrig kommer att ha 200 000 kronor på banken, det är en alldeles för stor summa över huvud taget. Så då vände jag på problematiken och bestämde mig i stället för att jag skulle åka, och så fick jag bara se till att få ihop pengarna till dess. Och det är en enorm mental skillnad. För det är inte så att jag tjänade speciellt mycket mer under de här två åren. Men jag sparade ihop 150 000 kronor. Och det handlar inte om någonting annat än den mentala inställningen till pengar och vad man gör med den lilla summa man ändå har. För då jobbade jag som timanställd undersköterska, så jag tjänade väldigt lite pengar. Och jag har inget kapital, inga gamla guldgruvor någonstans.

Du var inne på det tidigare: Hur klarar man 32 dygn ensam utan att bli tokig?

– Jaa (skratt), en av förutsättningarna är att du har någorlunda koll på vem du själv är. Och att det inte skrämmer dig. Att du kan se dina goda sidor och ha överseende med det som inte är lika bra. Och att du litar på din egen förmåga. Då blir man inte knäpp på vägen. Eller jag har i alla fall inte blivit mer knäpp än jag var innan, säger Milo och skrattar.

Trots att Milo Dahlmann ansåg, och fortfarande anser, att Bianca 27 som hon seglade förra gången hon styrde mot Antarktis mer än väl höll måttet så hade den sina begränsningar. Och när hon väl bestämt sig för att ge sig ut på en ny seglats gällde det att hitta en båt som bättre levde upp till hennes kravprofil. Efter en tids fruktlöst sökande var det en god vän som föreslog att Milo skulle sluta leta och i stället bygga en egen båt – i stål. Året var 2002, och idén om en stålbåt förde henne till Långedrag Marin och Rolf och Lena Modigh i Göteborg. Ett år senare påbörjades bygget av Artemisia II på ett varv i Lettland. Med en långsegling bakom sig visste Milo vilka påfrestningar både båt och människa ställs inför. Det återspeglas också i hur Artemisia II är konstruerad. Bland annat är hon utrustad med vattentäta skott i för och akter. Kojerna är placerade så att den eller de besättningsmän som ligger och sover ska få göra det i lugn och ro även om vakthavande går på toa eller fixar fika. En toalett stor nog att kunna hänga ett par sjöställ på tork i stod också högt på önskelistan.

– Du anar inte hur trist det är att ta på sig ett fuktigt regnställ och sedan gå ut i två plusgrader, så jävla kul är inte det, och så torkar det aldrig. Det är jobbigt mentalt, faktiskt, efter ett tag.

Vissa etapper på din förra segling genomförde du ju ensam. Hur många var ni som mest ombord?

– Vi var tre som max, med mig. Och det är faktiskt vad vi kommer att vara den här gången också.

Är det viktigt för dig att få göra några etapper ensam?

– Ja, det är en av de få gångerna du kan både ha kakan och äta upp den. Att dels ha det här att segla med folk som du tycker väldigt mycket om, dels också få vara helt ensam, vilket är en helt annan dimension, och den ena kan inte jämföras med den andra alls.

På din första långsegling nådde du ju inte målet Antarktis eftersom vindrodret gav upp. När du kom tillbaka, kändes det som ett misslyckande eller kände du att du fått ut det du ville ändå av din segling?

– Just där och då, nere i Argentina, då var jag jävligt ledsen. Tio år av drömmar och ha satsat allt man äger och vara så nära egentligen, och så ändå veta att det här inte kommer att funka. Det är ett tufft beslut att ta, och allting kändes fel där. Jag ville inte vara där, jag ville inte vara hemma, jag ville inte någonting. När jag kom hem var det inte riktigt så tungt, men det låg ju där ändå. Men inte speciellt länge. De flesta människor har väldigt svårt att ha perspektiv på vad de själva gör, men vi kan se andra mycket bättre. Och jag är likadan. När jag kom hem började jag få lite perspektiv på vad jag faktiskt hade gjort och kände ”Men herregud”.

Första svenska som ensamseglat över Atlanten?

– Ja, men det hade jag ingen aning om. Det var ju häftigt och då kunde man ju liksom få lite perspektiv på att det där med Antarktis var helt okej, att det inte blev av. Och att det var ett vettigt beslut.

Ger det lite näring åt klyschan att målet är ingenting, det är vägen dit som är mödan värd?

– Ja, för mig är det det. Sedan är det inte alltid så lätt att komma ihåg det. Men jag tror personligen att det är jätteviktigt, därför att det är just när du inte tänker så som du börjar ta de där riskerna som du inte borde ta. När det är så att du måste fram, kosta vad det kosta vill. Där vill jag liksom inte hamna. Trots att jag vill lika mycket till Antarktis i dag som jag ville då så ser jag minst lika mycket fram mot allt på vägen. Både ner dit och sedan hem igen, jag vill inte vara utan det. Jag skulle inte vilja sätta mig på ett flygplan till Argentina, nej.

Din stundande långsegling, det är ingen oavslutad affär som ska göras upp?

– Nej, inte alls. Och när jag kunde känna att ”Men det är inte det som är viktigt” … Jag skulle hemskt gärna vilja komma ned till Antarktis, men jag vet också hur mycket som kan gå fel på vägen. Jag vill försöka en gång till, och det utan någon slags bakåttänk. När jag kände att ”där, där är mina motiv”, så var det okej. Då bestämde jag mig för att då ska jag.

Du har antagligen en lång lista med saker att göra innan det är dags att kasta loss. Hur lång är listan och hur ligger du till? Kommer du att hinna i tid?

– Ja, på något sätt, jag vet hur det är: När det är en månad kvar ungefär så gör man det man måste göra innan man sticker. Resten gör man på vägen.

Inför sin första långsegling gick Milo Dahlmann med i Oceanseglingsklubben. Där, bland likasinnade, fann hon en enorm kunskapsbank att ösa ur. Bland annat gick Milo en motorkurs i klubbens regi. Och där arrangeras också en rad seminarier med anknytning till långsegling som hon haft nytta av. En viktig fråga som tar tid att sätta sig in i är vilka försäkringar som krävs för att segla jorden runt. Det behövs ett helt annat försäkringsskydd i farvattnen kring Antarktis än i Stockholms skärgård, konstaterar Milo Dahlmann.

– Alltså, jag vet inte hur lång tid jag höll på och råddade med det där. Dels mejlade jag till olika försäkringsbolag för att se vad de sa, dels fick jag mejla tillbaka och ställa följdfrågor. En del försäkringsbolag försäkrar exempelvis inte ned till Antarktis, så då åkte de i papperskorgen. Och för dem som var kvar gällde det att kolla vad försäkringarna gäller för och vad de kostar. Och likadant med sjuk- och olycksfallsförsäkring, för det har stigit något oändligt i pris sedan jag var ute sist. Det är mycket beroende på orkanen Katrina och tsunamin, tror jag. Alla de här naturkatastroferna har gjort att försäkringsbolagen har höjt premierna något gigantiskt. Förra gången jag var ute hade jag en sjukvårds- och olycksfallsförsäkring och en ansvarsförsäkring, men jag hade ingen båtförsäkring. Därför att den skulle kostat betydligt mer än vad min Bianca var värd över huvud taget, och det är ju korkat. Och i ärlighetens namn hade jag tänkt segla på samma vis denna gång. Men det kan jag inte, för om jag vill ha tillstånd att segla till Antarktis måste båten vara försäkrad.

Vilken rutt tänker du gå – och vilka etapper planerar du att genomföra ensam och när kommer du ha sällskap?

– Det blir Kielkanalen – Engelska kanalen – Madeira – Porto Santo, där jag kommer att ligga ett tag – Kap Verde – Trinidad & Tobago, och vandra i regnskogen ett tag – Venezuela – San Blassaöarna utanför Panama – Panamakanalen – Nicaragua – Costa Rica, därför att jag alltid har trott att det landet är hur häftigt som helst, det är inte säkert att det är det. Men då får man ju upptäcka det. Och Nicaragua därför att Torbjörn och jag har ett fadderbarn där. Sedan vidare via Galapagos – Chile – Patagonien – Antarktis – Argentina – Uruguay – Brasilien – Azorerna och hem. De sträckor jag kommer att vara ensam är från Galapagos till Chile och från Brasilien till Azorerna.

Hur provianterar du i båten för varje etapp, försöker du ta med så mycket färskvaror som möjligt eller är det torrfoder à la Volvo Ocean Race som gäller?

– Så mycket färskvaror som möjligt och nästan inget sådant där frystorkat. Det jag har som nöd- och reservproviant är x antal konservburkar. Men tänker jag på förra gången så var det väldigt lite konservmat. Jag använder det som utfyllnad mer än något annat, typ krossade tomater för att fylla ut, för att göra en pastasås och sådana saker. Men jag äter inte kött, och jag tror att det gör det mycket enklare. Man kan fiska, jag äter fisk och som bas har jag pasta, ris och potatis. Potatis och lök håller sig hur länge som helst om du förvarar dem tillsammans, för de gillar inte varandra så de gror inte. Och rotfrukter håller sig faktiskt väldigt länge om du förvarar dem på ett annat sätt än hemma. Mycket färskvaror, för mig är det också viktigt på något sätt. Maten blir ju mycket viktigare när jag seglar än vad den är annars.

Blir du sjösjuk någon gång, och hur hanterar du det i så fall när du är ensam?

– Jag har aldrig varit sjösjuk när jag är själv (skratt), men det är också därför jag lägger in ensamseglingen inte först utan senare, för att jag är den där typen som kan bli sjösjuk, och blir det. Jag har fortfarande inte lärt mig direkt vad det är som gör när jag blir det och när jag inte blir det, men blir det gör jag. Men jag får sjöben. När jag har varit ute ett tag så blir jag inte sjösjuk längre. Och därför seglar jag ensam när jag varit ute ett tag.

Annars, är det plåster eller tabletter som gäller?

– Jag har provat sådana här armband. Och nu ska jag inte säga om de funkar eller inte, för jag vet inte om jag hade blivit sjuk om jag inte haft dem eller om jag hade blivit mer sjuk än när jag har haft dem. För jag har haft dem och blivit liksom lite sjösjuk, men inte så där. Jag spyr och har mig, men när jag har gjort det kan jag funka ett tag efter det så där. Sedan är jag alltid så kaxig att jag alltid tror att det inte ska bli så farligt, så jag tar liksom inte tabletterna i tid. Och dessutom tycker jag att kruxet med sjösjukemedicin, oavsett vad det är, är att en av biverkningarna är att du blir sjösjuk, vilket är jävligt korkat. Då ska man prova ut dem innan, och hur duktig är man på det? Njaäej & (skratt).

Vi har pratat en hel del om hur du förbereder båten, men hur förbereder du dig själv? Är det löpträning tre gånger i veckan och går du på gym?

– Nja, alltså, dels har jag lite gratis. Sedan många år tillbaka cyklar jag överallt dit jag ska, som du såg. Jag cyklar alltid till jobbet och jag har Västerbron att ta mig över varje gång jag ska dit och varje gång jag ska hem. Det är sex-sju kilometer till jobbet och lika långt hem. Det är i ur och skur, alltid. Förutom när de inte har skottat och det har snöat en halvmeter. Så det har jag som grund. Dels har jag det sista året kunnat gå och träna gratis på jobbet. Så en gång i veckan, innan jobbet, när jag jobbar natt och de har kvällsöppet, går jag och tränar och lyfter skrot. Och det är som ett komplement till cyklingen. Alltså, jag märker skillnaden under det här året som jag har gjort det. Och ja, det är vad jag gör för att bygga upp mig för att kunna fortsätta lita på min fysik.

Händer det att du blir rädd någon gång, och hur hanterar du din rädsla i så fall?

– Man blir vän med sin rädsla. Det låter väl kryptiskt och bra? Det viktiga är att erkänna att det finns massor av saker som man är rädd för. Det finns ju de som inte erkänner det, vilket är en förlust för dem. Därför att när det händer något som gör en väldigt rädd ändå, så slutar man ofta att tänka, man blir fullständigt blockerad.

Enligt Milo är hennes mentala träningsmetod inte helt olik den som framgångsrika idrottsmän använder när de visualiserar sig själva som OS-guldmedaljörer. I korta drag målar hon upp ett värsta scenario för sitt inre som hon sedan tar itu med.

– Steg ett, ja, det finns saker som gör mig jävligt rädd. Och sedan, steg två, vad är det då? Fundera på vad det är som är de värsta sakerna som skrämmer en mest, och varför de skrämmer en mest. Och sedan jobba med det. Att jobba med det låter flummigt, men jag gjorde så innan jag stack förra gången. Vad är det som skrämmer mig mest? Och sedan ha någon som kan lyssna på en när man beskriver det, och uppmanar en att berätta hur eländigt det skulle vara om till exempel båten skulle slå runt 360 grader. Om man då har lite fantasi så att man kan gå till den händelsen här inne, säger Milo och knackar sig på pannan, och känner efter hur rädd man är för att det ska hända så blir man ju rädd fast det inte händer. Och gå till rädslan så ofta man bara kan. Till slut är det så att man kan gå dit och vara rädd men tänka i alla fall. Och det är på något vis där man måste hamna. Att kunna få lov att vara rädd utan att förlora sitt tänk.

Vad är det värsta du råkat ut för?

– Det var ett rigghaveri. Och det var också ett av mina skräckscenarion. Mitt förstag gick av, och då seglade jag ensam. Det var & Men, fan, värst & Blixtnedslaget var inte kul heller, kan jag säga.

Vilka reaktioner möts du av när du träffar nya människor och det går upp för dem att du är långfärdsseglare av rang?

– Om jag tänker på mina arbetskamrater så är de väldigt fascinerade, men kan samtidigt inte förstå hur man kan komma på en sådan här idé. Det är så långt ifrån de flesta människors drömmar. Samtidigt som jag känner att jag får så mycket kraft ifrån dem därför att de är så positiva och så fulla av omsorg. Alltså, de verkligen bryr sig och de ställer frågor som inte seglare gör. Vilket jag tycker är kul, därför det får mig att tänka på saker som jag kanske inte har tänkt på förut.

Av: Text och bild Thomas Hyrén