Störst & vackrast – historien om J-båtarna

Vid tillbakablick på historien om seglingens mest anrika och prestigefyllda tävling går det att se ett antal guldåldrar, epoker då ­tävlingen varit som mest intensiv eller ­båtarna som mest spektakulära. Efter att skonaren America vann Hundred Guineas Cup runt Isle of Wight år 1851 har idrottsvärldens äldsta trofé The Auld Mug varit målet för utmanarna i America’s Cup. 1857 skrevs Deed of Gift, brevet som fortfarande är basen för hur en utmaning och kappseglingen ska gå till. America seglade för New York Yacht Club, och i Deed of Gift anges att eventuella tvister kring innehållet ska avgöras i The New York Supreme Court. Och det har det blivit. Redan efter den första utmaningen 1870 blev det en tvist i domstolen, sedan dess har en hel del av historien om Cupen utspelats i rätten, men även hos konstruktörer, på varven, segelmakarna och framför allt på vattnet. Ingen seglingstävling har påverkat seglingssporten mer än America’s Cup. 

Sedan de två första utmaningarna på 1870-talet har seglingarna avgjorts i matchracing, båt mot båt. I Deed of Gift ingår att tävlingen måste initieras av en utmanande klubb, vilket har gjort att matcherna tidvis gått oregelbundet. Från aggressiva årliga utmaningar till ett längsta uppehåll på 21 år, mestadels dock i tre- eller fyraårscykler. Tidvis med långa förspel i rätten. 

Från att ha seglats i relativt normala båtar började det redan på sent 1800-tal dyka upp extrema byggen. Till exempel byggdes 1887 års försvarare Voulenteer i hemlighet och undervattenskroppen draperad när den visades upp. Det var den första båten i Cupen med ett skrov i stål, ­dessutom hade den ett centerbord, vilket var radikalt. Reglerna kring utmaningarna och hur båtarna fick se ut skulle enligt Deed of Gift avgöras i en dialog mellan utmanare och ­försvarare.

Historiskt har försvararen ändå sett till att reglerna ­gynnar hemmaseglaren. Det gjorde att båtarna kom att se olika ut från utmaning till utmaning. Gemensamt för så gott som alla var att de var stora, snabba och extrema. Och det ­skulle aldrig gått utan att det funnits stora egon med drivor av pengar. Historien om America’s Cup är också historien om ultraförmögna män som varit villiga att spendera enorma summor för att ta hem Cupen. 

En av de gyllene erorna i Cupen var åren 1930–37. ­Tebaronen sir Thomas Lipton hade redan försökt ta hem Cupen fyra gånger när han blev den första att 1929 bygga en J-båt. “The Universal Rule” blev den regel som ­J-båtarna byggdes efter där vattenlinjelängden var det som ­utgjorde den största begränsningen. En annan nyhet var bermuda­riggen, med ett triangulärt storsegel på bom vilket de flesta segelbåtar haft sedan dess.

Liptons femte utmaning med Shamrock V resulterade i att det byggdes hela fyra båtar i USA av den nya klassen. Trots att Shamrock seglade, och seglades, väldigt väl förlorade till slut Lipton 1930 efter hårda uttagningsseglingar mot den amerikanska försvaren, magnaten Harold Vanderbilts hypermoderna Enterprise. Shamrocks trämast mot Enterprise med den tidens ultralätta aluminiummast blev för svårt. Det blev Liptons sista utmaning, men han lämnade efter sig ett arv som en god förlorare och hans Shamrock V seglar än idag. 

Det blev två matcher till i J-båtar. Efter Liptons död 1932 köptes Shamrock V av flygplansmagnaten sir Thomas Sopwith som efter det lät bygga Endeavour, utvecklad med hjälp av det senaste inom flygteknologin. Det sägs att Endeavour var snabbare än försvararen, återigen Harold Vanderbilt i nybyggda Rainbow, men britterna lyckades inte ta hem Cupen då Sopwith valde att ha en amatörbesättning mot Vanderbilts proffs. Båthanteringen avgjorde. Sopwith gav inte upp. Hans Endeavour II byggde ­vidare på föregångaren och han tog båda sina Endeavour till utmaningen. Där hade Vanderbilt tagit över hela arrangemanget kring Cupen.

Med nybygget Ranger, designat av unga ­stjärnskottet Olin Stephens, lyckades Vanderbilt ta hem Cupen i fyra raka segrar 1937. Sedan tog oron i ­världen över och andra världskriget satte stopp för kappsegling ­mellan J-båtarna. Av de tio J-båtar som byggdes skrotades flera under kriget för att tillvarata metallen. Aldrig trodde man det skulle segla så mäktiga och vackra båtar mot varandra igen.

På 70-talet fanns tre J-båtar kvar. Endeavour och ­Velsheda, den enda J-båt som aldrig seglat om Cupen, blev liggande i en lerbädd utanför Southampton där de under decennier användes som husbåtar. Bara Shamrock V fortsatte att segla, i Italien, under annat namn och tidvis i risigt skick. Men så kom Elisabeth Meyer. En välbärgad amerikan med passion för gamla båtar köpte Endeavour 1984. En renovering hade påbörjats och båten börjat segla igen men den var i uselt skick. 

Meyer kämpade länge för att få till stånd en riktig renovering. 1986 köpte Thomas Lipton Company tillbaka Shamrock V från Italien. Båda båtarna renoverades till slut till toppskick och 1989 möttes de under America’s Cup i Newport. För första gången på decennier kunde man se dessa enorma skönheter segla mot varandra. Meyer, som blev världsberömd i seglarkretsar, fortsatte flera stora renoveringsprojekt inklusive Velsheda, som än idag utgör den tredje av de gamla J-båtarna som ännu seglar. 2001 möttes alla tre under America’s Cups jubileumsregatta i The Solent, vattnet vid Isle of Wight där America vann Cupen för första gången 150 år tidigare.

Sedan har det snurrat på. Återigen har förmögna män fått upp intresset för J-båtarna och sedan 2003 har sju nya båtar byggts, de flesta replikor baserade på gamla förlagor, men även ett par på ritningar av båtar som aldrig byggdes. De syns ibland på regattor i Medelhavet och Västindien men även på långväga kryssningar ända upp till Arktis. De ägs av miljardärer, men flera av dem går att chartra. Och de kappseglas alltmer.

Inför finalen av America’s Cup i Bermuda hoppas arrangörerna på hela sju J-båtar under America’s Cup J-class Regatta. Aldrig tidigare har så många J-båtar mötts. Historien upprepar sig, i ny form. America’s Cup är fortfarande “the pinnacle of sail racing” driven av Larry Ellison, en av världens mest förmögna män, som utmanas av andra förmögna män inklusive svenska Torbjörn Thörnqvist. Katamaranerna som seglar om Cupen denna gång är det mest högteknologiska som någonsin seglat. Precis som J-båtarna var på sin tid. De är fyra gånger snabbare men något vackrare än J-båtarna kommer aldrig segla om The Auld Mug igen. 

J-båtar som seglar idag

J K3

Shamrock 5 Design Camper & Nicholson Sjösatt 1930 Original, den enda båt som seglat större delen av sin levnad 

J K4

Endeavour. Design Camper & Nicholson. Sjösatt 1934. Original, renoverad under 80-talet med hjälp av Dykstra Naval Architects

J K7

Velsheda. Design Camper & Nicholson. Sjösatt 1933. Original, renoverad under 90-talet

J 5

Ranger. Design Bath Iron Works. Sjösatt 2003. Första nybygget, byggd i Skagen i Danmark 

J K6

Hanuman. Design Camper & Nicholson. Sjösatt 2009. Baserad på ritningarna till Endeavour II, återuppbyggd med hjälp av Dykstra Naval Architects

J H1

Lionheart. Sjösatt 2011. Baserad på en av de ritningar som kunde blivit Ranger, vidareutvecklad i modern tid av holländska Hoek Yacht Design

J H2

Rainbow. Design William Starling Burgess. Sjösatt 2012. Vanderbilts favoritbåt återuppbyggdes i Holland med hjälp av Dykstra Naval Architects

J 8

Topaz. Design Frank C Paine. Sjösatt 2015. En av båtarna som aldrig blev byggd fick liv genom Hoek Design

J S1

Svea. Design Tore Holm. Sjösatt 2017. Senaste tillskottet till flottan är baserad på svenska ritningar. Gjorde sin debut i Bermuda. Även här var Hoek Design inblandade.