Att leka loss ute i havsvågorna mellan Björkskär och Sandhamn gav mersmak - och precis lika mycket träningsverk dagen efter... Foto: Anna Sandgren

Artiklar

Till havs med vattenskotern

Vattenskoterförarna blir allt fler och många söker sig ­längre ut i skärgården. Vi hängde med på ett race i Stockholms ytterskärgård där förarna fick chans att byta erfarenheter, lära sig om säkerhet och havskörning, och så klart ha roligt.

Text: Anna Sandgren • 2016-08-10

Duggregnet hänger i luften och väderleksrapporten talar om mer regn under dagen. Av 111 på förhand anmälda vattenskoterförare angör nu det ena efter det andra ekipaget bryggan vid Strömma kanal. Snart vimlar det av hugade förare som iförda torrdräkter, integral-hjälmar och handskar i kombination med färgglada körmaskiner får Strömma och Nivado-centret här att känns som om vore det invaderat av varelser från yttre rymden. Totalt är det ett 60-tal skoterförare som till slut visar sig ha trotsat vädrets makter för att delta i andra upplagan av Nivado Offshore. Efter en noggrann säkerhetsgenomgång och presentation av förmiddagens rutt är det dags att ge sig av. Jag hoppar upp på min lekkamrat för dagen, en sprillans ny Sea-Doo RXT XRS, på hela 300 hästar. 

Vår färd går ut mot Stavsnäs, Djurö och Boda, för att sedan runda ett försommarlugnt Grinda innan vi glider ut mot Kanholmsfjärden och vidare mot Möja. Färden fortsätter utomskärs och det är här det händer. I lugn och samlad trupp glider vi igenom alla fartbegränsningsområden. Jag låter min monstermaskin ligga i täten, redo att få gasa loss. Men så plötsligt förvandlas min värld till ett enda stort vattensprut och jag blir omåkt med besked. Blöt, förvånad och smått frustrerad inser jag att det är dags att trycka ner gasreglaget i botten om jag ska ha en chans att hänga med ut på öppet vatten. Som -skjuten ur en kanon knappar jag snart in på raddan av glada fartdårar och börjar känna mig varmare i kläderna. Känslan av att svära i kyrkan sitter ändå som fastetsad i mitt huvud – och i ärlighetens namn bra mycket mer fast än den hjälm som ska skydda mig vid en eventuell olycka. 

Till havs med vattenskotern
Runt 60 vattenskoterfantaster samlades vid Strömma för att tillsammans uppleva skärgården och utbyta erfarenheter. Foto: Anna Sandgren

Efter någon timmes körning är alla betänksamheter om vattenskoterns vara eller icke vara som bortblåsta av fartvinden. Visst, som seglare och paddlare tillhör jag dem som inte alltid älskar hur dessa fartmaskiner framförs i våra inre farvatten, men i takt med att -timmarna går, vågorna tilltar i höjd och horisonten ramar in dagen, ersätts min skepsis av ren eufori. Efter en stilla tur genom Nassa skärgård rundar vi Björkskär och fortsätter in mot Sandhamn för lunch. Skärgården är fortfarande tom på båtar och vi kan leka loss långt ute till havs. Jag flyger fram över vågorna i dryga 65 knop och tänker att om jag skulle dö nu, så gör jag det i varje fall extremt lycklig. Vid lunchen har jag svårt att hålla i besticken, mina händer skakar av både trötthet och adrenalinlycka efter förmiddagens 45 distans. En snegling på mina bordsgrannar visar att jag inte är ensam. Fokus ligger helt klart inte på att äta, utan på att samtala om den senaste utvecklingen inom vattenskotersporten, teknikkörning, säkerhetstänk och utbyte av bästa vattnen att köra i. 

– Det här är en fantastik chans att träffa anda lika besatta skoterförare och att få tips och idéer om åkningen samt bra turer, menar Patrick Holm, som på sin Sea-Doo RXT 260 RS kört från Oxelösund för att delta.

Majoriteten av förarna visar sig komma från Stockholmstrakten, men också från Västerås, Nyköping, Västervik och Oskarshamn. Efter tankning av både förare och skotrar är det fri lek utanför Sandhamn. Sedan fortsätter färden i krypfart genom vackra Runmarö kanal och hemåt mot Strömma igen. 100 distans senare är det många som ser fram mot kvällen bastubad – kanske som ett sätt att försöka mildra den kommande träningsvärken.


Text: Anna Sandgren • 2016-08-10
ArtiklarLivetOmbord
Scroll to Top