Färdmål: Danska fiskeläget Hou – tropisk känsla bland sandbankar

Många fiskelägen längs Jyllands östkust har historiskt sett inte haft några riktiga hamnar. Detta eftersom nästan hela kuststräckan enbart-består av sandstränder och sandbankar. Det finns heller ingen skärgård med öar och naturliga formationer att få lä bakom. Danska fiskare klarade sig ändå genom att dra upp sina fiskejullar på stranden. Men under förra århundradet ändrades detta. I och med att modern teknik gjorde det möjligt att gräva ut hamnar i de långa stränderna förändrades landskapsbilden. Med hjälp av stenblock formades skyddande vågbrytare och pirar. Resultatet blev lagunlika fiskehamnar. Utvecklingen var ett stort steg för många danska samhällen som tidigare inte haft möjlighet att nås med fartyg och fiskebåtar. Hou är ett av dessa fiskelägen.

Sedan barnsben har jag alltid hört berättas om de lömska sandrevlar som lurar på den som seglar till Danmark. Min farfar, en av dem som alltid sa detta, var sjökapten i många år och hade egen erfarenhet av havets faror. Sommaren 2013 berättade en seglarbekant att han och hans familj, efter att vi skilts åt på Læsø, seglat söderut längs jylländska östkusten. De hade besökt Sæby och sedan gått vidare mot det pittoreska fiskeläget Hou. Men på vägen dit hade de gått på en sandbank och fått bogseras loss. De hade tur i -oturen, då vädret varit väldigt lugnt. Händelsen bekräftade att ryktet jag hört om de luriga revlarna alltså var sant. Trots missödet föreslog vår kompis att även vi borde ta oss dit vid tillfälle. “Hou är kalas. Superfin strand och liten trevlig hamn. Rekommenderas!” skrev han.

Några somrar senare semesterseglar jag och min familj längs den jylländska östkusten. På väg norrut igen funderar vi på att besöka någon mer dansk hamn innan kursen åter styrs mot Sverige. 

En tidig morgon lägger vi ut från Bønnerup, sätter segel och styr mot Hou i nordväst. Kursen läggs ut över Treå Mølle-bukten i en behaglig, men ökande sydlig bris. Åtta timmar frisk slör senare närmar vi oss vårt mål. 

Med berättelserna om sandbankarnas faror i minnet sätts det gamla ekolodet av snurrskivetyp igång. Det brukar inte vara uppmonterat eftersom det är en omodern, inte så snygg extraburk med löst hängande sladdar som monteras upp under sprayhooden. Det ser dessutom inte framåt, så längs den svenska kusten är närkontakten med undervattensstenar och grund redan ett faktum innan ekolodet varnat och rorsman hunnit reagera. Men här, på danska “sandbankskusten”, gör ekolodet definitivt nytta, då det grundar upp gradvis över sanden. 

Djupet går från 14–15 meter, som de danska farvattnen oftast bjuder på, sakta upp mot grundare och med larmet ställt på fyra meter kan vi nu få en varning i god tid innan det är för sent. När det är drygt en halv distansminut kvar till Hou havn börjar ekolodet plötsligt pipa. En snabb titt på snurrskivan visar att djupet bara ligger på tre till fyra meter och det fortsätter att minska. Ajaj! Vi vill inte fastna på någon sandrevel, som kompisen gjort. Dubbelkollar på sjökort och plotter och får bekräftat att det stämmer. Det ska vara, och är, ganska grunt här. Ställer om larmet till 2,5 meter, tar ner seglen och startar motorn. 

Det har blåst upp lite och mulnat under dagen och nu går det stora vita gäss i det brunturkosa vattnet utanför Hou. När det grundar upp blir vågorna ganska livliga. Så det rullar ganska rejält när vi för motor tuffar vidare mot målet. Och nu gäller det att sikta rätt.

På väg in i Hou hamn är det viktigt att hålla i minnet att detta är en anlagd sådan. Ur havssanden har det muddrats upp en smal ränna som leder in i hamnbassängen. Det -gäller alltså att hålla sig till den. Rännan börjar en bit ut i havet och är utmärkt med två prickar, en grön och en röd, att gå in mellan. Gör det rätt och håll en rak kurs framåt, så går det bra. 

Med drygt tio sekundmeter in från babord, krabb sjö och en knappt tiohästars trött inombordare behöver vi dock styra upp en hel del åt lovart för att inte driva ner och hamna utanför den smala rännan. Vid sidan av rännan är det inte mer än en halvmeter till sandbottnen. 

Det är inte mer än ett hundratal meter som skiljer prickarna från hamninloppet. Men det känns som en sjömil. Och det blir inte bättre av att ekolodets larm piper till och skrämmer upp oss några gånger. Men några minuter senare passerar vi den trånga öppningen mellan vågbrytarna in i den yttre delen av hamnen och allt blir betydligt lugnare. Bara att fortsätta den sista biten in i hamn. Rännan är dock fortfarande mycket smal här – och grund. Det är bara lite drygt två meter djupt i denna passage, och ekolodet tjuter konstant. Bäst att stänga av larmet helt och hållet. 

När vi kommit till den här punkten ändras upplevelsen totalt. Vårt intryck är att här närmast ser ut som i tropikerna. Nästan overkligt. Vi drar ner på gasen, från full fart till sakta framåt och ser oss omkring. Plötsligt är det lä, vattnet turkost, på styrbords sida en lång fiskekaj och om babord, bara ett par meter från relingen, en hög sanddyn och en vit sandstrand. Så vackert! Ett hundratal meter längre fram öppnar sig slutligen själva hamnbassängen. Vi är framme i Hou havn och kan pusta ut. Vi klarade oss från att fastna i sandbankarna. 

Hou havn bjuder på två olika tilläggningsmöjligheter. Gästhamnsplatserna omfattar dels den långa rejäla kajen, “molen” på danska, dels den yttersta bryggan. Vatten och el finns nära till hands vid båda alternativen och finns det en ledig plats är det lätt att lägga till. Hou är dock en populär destination och bryggan blir snabbt fullbelagd. Längs kajen får man vara beredd att ligga utanpå andra båtar. Men så är det ju även på de flesta andra ställen längs våra kuster, det är inget att bli förvånad över. Dock finns ytterligare en möjlighet för gästande båtar med mindre djupgående, som hamnkapten Frank Pedersen så lägligt tipsar oss om. 

– De innersta bryggorna, som tillhör de lokala båtägarna, har ett “ledig hyrd plats blir gästplats”-system som gör att man kan hitta en lucka där om man har tur. Jag tror att det finns en ledig plats på den innersta bryggan om du inte sticker alltför djupt.

– 1,55 meter, säger jag.

– Då är det inga problem, ni kan ta den, säger Frank på en danska vi faktiskt lyckas förstå.

Vi tuffar försiktigt bort till den innersta bryggan och sniker oss in till den anvisade, och mycket riktigt lediga, platsen och lägger till. “Vilket flyt!” säger vi till varandra, glada över egen bryggplats med både el och vatten och dessutom nära till servicebyggnaden med dusch, toa och kök.

Hous främsta tillgång är sandstranden. Eller rättare sagt stränderna. Det går nämligen att välja mellan stränder både norr och söder om hamnen. Det är egentligen samma strand, fast den är delad itu av hamnen. Båda är underbara. 

Med vit sand och en labyrint av föränderliga gräsbevuxna sanddyner att slå sig ner mellan är dessa långgrunda stränder ett paradis för barnfamiljer. Stranden på södra -sidan är sex kilometer lång och inbjuder både till att vada i vattenbrynet och att bygga hur många sandslott som helst. Denna härliga strand är en del av Natura 2000, ett stort internationellt nätverk för att skydda naturområden och skapa gynnsamma miljöer för sällsynta arters överlevnad och deras naturliga habitat.

Men Hou har mer än sand att bjuda på. Förutom den fina hamnen och stränderna är själva byn i sig en mysig plats. Många av husen i den pittoreska byn är byggda i gammal traditionell dansk stil – läs korsvirkeshus – med vita fasader och bastanta krysställda bjälkar. En promenad genom byn är snabbt avklarad.

Byn är liten och det finns inga varuhus eller gallerior. Men det finns i alla fall en stor mataffär, minst en “kro”, en pizzeria, järnhandel och en fiskaffär. I fiskaffären säljs bland annat rökt smörfisk, en delikatess som mig veterligen inte finns att uppbringa i Sverige. Finns det cyklar ombord går det att ta en tur söderut längs havet till Hals, vid inloppet till Limfjorden, betydlig större än Hou och med ett större utbud av det mesta.

Tillbaka i Hous hamn är det dags för en glass. Waffelhuset, med en veranda mot hamnen, har många olika goda smaker. För den som är sugen på mer än glass erbjuds även några lättare lunchrätter. Medan vi avnjuter de smältande glasstrutarna fångar en febril aktivitet vid hamnens olika bryggor vårt intresse. Massor med barn, många utrustade med håvar och små spön som viftas hit och dit under glada tillrop, skvallrar om att något är på gång. Även en del föräldrar deltar med liv och lust i aktiviteterna. 

Vid en närmare titt avslöjar hinkar fulla med nyfångade krabbor vad som sker. Hous hamn har rent vatten och tydligen trivs även krabborna bättre än vanligt. Barnens rekordfångster ger något att berätta om när de kommer tillbaka till skolan.

Efter några fina dagar i Hou är det dags att fortsätta vår seglats. Innan avfärd söker vi upp hamnkapten Frank Pedersen igen. Både hjälpsam och trevlig under vår vistelse har han blivit vår favorit. Tillbaka på båten märker vi att det börjat fläkta lite. En vänlig dansk man kommer fram och frågar försynt hur länge vi ska vara kvar. Det visar sig vara båtplatsens ordinarie hyresgäst som återvänt med sin 35-fots motorbåt. Han blir glad när vi berättar att vi är på gång att ge oss av. 

Vi drar igång vår gamla inombordare, kastar loss, backar försiktigt ut och svänger mot “molen”. Efter några meter, just när vi ska runda bryggnocken, tar färden slut. Propellern snurrar men båten står still. Vi har fastnat i en sandbank inne i hamnen och kommer varken fram eller tillbaka! På med ekolodet – som visar 1,5 meters djup. Jaha, det var ju bra att veta, men hjälper inte mycket nu. Det var tydligen högvatten när vi kom. Och nu, när vi ger oss av, råkar det vara lågvatten.

Efter några misslyckade fritagningsförsök med fram och back med motorn på högsta varv kommer ägaren till vår tillfälliga båtplats till undsättning. I sin 35-fots motorbåt erbjuder han oss bogsering. Precis vad vi behöver och några minuter senare är vi flott och kan fortsätta vår färd på egen hand. Vi tackar med en glad vink, styr försiktigt förbi de andra bryggorna och kastar en sista blick över Hou havn. 

En större svensk segelbåt vid den yttersta bryggan har en markerad slagsida. När vi passerar ropar de vänligt att vi får ta det lugnt eftersom det är grunt idag. De står stadigt med kölen på botten och kan inte ta sig ut. Vi tackar för påminnelsen och styr ut till havs mellan de två prickarna – och ser till att ekolodet är på.