KRÖNIKA: Båten vi inte skulle köpa

Vi var ju egentligen fruktansvärt nöjda med vår båt.

Men den började bli klar, och skepparhustrun vet hur rastlös han som kallar sig Skepparen blir om han inte har något att pyssla med. Så vi började snegla på något nytt att skriva passionerade gör-det-själv-artiklar om. På Blocket fanns en som passade oss, och inte så långt bort: i Holland!

Den här båten skulle i så fall seglas hem tidig vår, och inte som vårt tidigare vrak, inköpt i Tyskland i början på oktober – den resan vore vi glada om vi slapp göra om.

Vi ville inte dra olycka över projektet, så det döptes raskt till “båten vi inte ska köpa”.

Mäklaren kontaktas och redan i november bokas resa till Amsterdam en helg i februari. Han lovar provkörning så länge det är isfritt. När dagen väl kommer är det minusgrader och snöglopp. Iförda full skidutrustning tar vi hyrbilen till marinan för att träffa mäklaren, som tar emot i jeans, lågskor, en tunn vindjacka och utan mössa, medan han febrilt försöker få bort det fastfrusna sittbrunnskapellet. Han meddelar huttrande att värmaren i alla fall går.

Den första inspektionen på det snöhöljda däcket avslöjar direkt att det utgör en mindre botanisk trädgård – allt vi ser av det är täckt av grön växtlighet. Utsidan är fruktansvärt försummad, här har ingen ägnat sig åt någon båtvård på flera år. Det hade bara varit att vända och åka hem om det inte varit för det att insidan visar sig vara i perfekt skick, inte en fuktskada någonstans på den vackra träinredningen. Dispositionen är dessutom bra, med en akterruff som på ett bättre hotell och härlig toalett med dusch. All elektronik ombord är visserligen kaputt, men sådant innebär lustigt nog ett drömläge för en båtjournalist, som då får möjlighet att plocka in nya skojiga saker och sedan skriva om det. Nu vill vi provköra med motor. Det må vara minusgrader och snö på däck, men vattnet ligger öppet och vi har rest ända från Stockholm.

Då visar det sig att mäklaren glömt nycklarna till motorn!

Tji provtur, med andra ord. Trots att vi är ruskigt sugna konstaterar vi efter att ha provat sittbrunnen att tofterna är lite för korta för att ligga på. Och man får ju inte verka för intresserad! 

Vi lämnar den nu blåfrusne mäklaren och åker hem och väntar på att han ska höra av sig. En dag går, två dagar, och till slut flera veckor utan ett ord. Lite trötta på situationen lägger vi själva ett skambud. Båten har trots allt varit till salu i två år och vi har egentligen inte kunnat prova något ombord. Men säljaren tycker att vårt bud är så lågt att han inte ens vill komma med ett motbud. 

Nåja, tofterna i sittbrunnen var ju för korta, så vi bestämmer oss för att glömma det hela. Tills vi tar upp vår båt på varvet i Mälaren och får se båten vi (inte) skulle köpa stå på kajen! Vilka är oddsen för det? Att någon på vårt lilla insjövarv har köpt samma båt som vi tittade på, kanske i och för sig för lite fler euro än vi erbjöd, och tagit hem den? Det känns som en liten tagg i hjärtat att den kunde ha varit vår. Men tofterna var ju definitivt för korta.

Eller?

Vi är inte bittra, vi vet ju att båten vi inte ska köpa finns där ute någonstans. 

Krönikan är publicerad i Praktiskt Båtägande 2018-2

Nils Ahlén

För juristen Nils Ahlén är noggrannhet A och O. Till sjöss njuter han av att anpassa sig efter naturen och han trivs bäst när vågorna sköljer över däck.