Späckhuggaren var lika mycket en pojkdröm som en längtan ut på havet. Foto: Daniel Östman
Kärleken till en Späckhuggare
Drömmen om en dansk segelbåt från 1968 blev starten på ett idogt arbete med att rusta upp den ikoniska gamla Späckhuggaren – ett projekt som skulle komma att fördjupa inredningsarkitekten Daniel Östmans kärlek till seglingen.
För inredningsarkitekten Daniel Östman var det i första hand designen som lockade med Späckhuggaren, den danska segelbåten ritad av Peter Bruun 1968. – Det var samma år som jag fyllde 50. Jag tog något som var 50 år gammalt och gjorde det nytt igen. Man kan också ta det på terapisoffan, säger han med lika mycket skämtsamhet som allvar. Terapisoffan hade troligtvis varit både billigare och mer tidseffektiv, men det visste Daniel ännu inte när han lät bila hem den gamla båten från Danmark 2018. Visst hade han planer på att renovera den, men arbetet blev snabbt betydligt mer omfattande än vad han hade tänkt. – Jag köpte den med ambitionen att fixa till den och göra den fin. Sedan gick det lite över styr, säger han.
I tältet tillbringades kvällar och helger under ett halvårs tid där bland annat kölen slipades ner till stålet, spacklades och fick nytt rostskydd. Foto: Daniel Östman
Späckhuggaren var lika mycket en pojkdröm som en längtan ut på havet – ända sedan barndomen, med somrar på familjevänners båt och seglarläger, har fascinationen för livet på sjön hängt med. Och just den lilla prepositionen, på, är av särskild betydelse. – Jag testade ett tag att surfa, men insåg att man då måste gilla att vara i vattnet. Jag gillar bara att vara på vattnet. I vattnet tycker jag nästan att det är lite obehagligt, men på vattnet är jag helt orädd. Då är det bra att ha båt. Och med en egen båt har jag tillgång till hela skärgården, säger Daniel.
Läs mer: Han topprenoverade en stålbåt
Båtdrömmen låg under många år på is. När Daniel väl började se sig om efter en båt som kunde passa honom, insåg han att han nu hade möjligheten att skaffa sin drömbåt – Späckhuggaren. Den lilla familjebåten med sin, inte helt otippade, späckhuggarlika form är så nära man kommer en dansk designklassiker i båtvärlden, och dessutom inte helt olik den båt han hade fått följa med familjevännerna på som barn. – När jag väl köpte båten tyckte jag väl kanske egentligen att det fanns andra båtar som var finare, men det var en dröm jag hade, och ibland måste man bara få saker ur systemet, säger han.
Varje del mallades upp i kartong innan den nya inredningen byggdes, med otaliga provpassningar längs vägen. Foto: Daniel Östman
Efter en sommar av att segla båten i befintligt skick tog Daniel upp den och ställde den hemma på tomten. Runt båten byggde han ett stort tält, och där inne tillbringade han sedan kvällar och helger under närmare ett halvår. – Jag strippade den på allt. Jag slet ut hela inredningen så att den bara var ett skal och slipade ner hela båten, hela vägen ner. Jag monterade bort varenda pinal. Det enda jag sparade var de gamla vinscharna, för de var fina gamla Andersen-vinschar. Allt annat tog jag bort, för jag visste att jag kunde köpa nytt.
Sittbrunn och däck strippades på allt, slipades, spacklades och målades. Det enda som sparades var var de fina gamla Andersenvinscharna. Foto: Daniel Östman
Sedan var det dags att börja bygga upp allting igen. Spackla och slipa och måla med olika färg i lager. Att hålla dammfritt och sprutmåla i det provisoriska tältet på tomten var inte ett alternativ. Lösningen blev sträckfärg – en färg som rollas på för att så småningom sträcka ut sig och bli helt slät. – Jag hade pratat med en kille i Göteborg som sa “du måste bara lita på färgen”, för i början blir det helt knottrigt, men sen fortsätter man i jämn takt och målar och till slut blir det helt perfekt – blankt som en spegel.
Efter flera månaders arbete avslutades projektet med två lager Double coat. Foto: Daniel Östman
Daniel gjorde ett nytt motorfäste, köpte ny motor och målade däcket. Han sparade inte på prylarna – B&G-plotter och en avancerad vindmätare sattes in. – Det är sådant de har på racingbåtar. Det var så overkill, på allt sådant. Men det var kul, konstaterar han.
Invändigt, där allt, inklusive skrovbeklädnaden, var utrivet började han bygga nya delar i plywood. – Jag fick hålla på med kartongbitar. När du bygger rum och hus finns raka linjer, här kan du inte använda vattenpass och det finns ingenting att skruva fast någonting i, så du måste plasta fast allting. Jag skulle vilja veta hur många gånger jag fick gå upp och ner för den där stegen för att såga till något lite till så att det skulle passa, minns han.
Att renovera och bygga upp allting på nytt var dock den enklaste delen av projektet för inredningsarkitekten och möbeldesignern Daniel Östman, “allmänhändig som fan”, som han själv beskriver det, och van att bygga och fixa med det mesta. Det han inte kunde sedan tidigare såg han till att lära sig. – Det är en värld där folk gärna skryter om hur de själva har gjort. Det är bara till att åka till något ställe och spela lite dum så börjar folk snacka.
Den största utmaningen var snarare av mental karaktär. – Tålamodet. Efter ett tag höll man ju bara på, och det ökade hela tiden. Varken pengar eller tid fanns, och – det kan alla som håller på såhär känna igen sig i – det är ett slukhål. Varenda liten grej är lite extra dyr, och det ska vara specialgrejer och det tar lång tid, det är bökigt och krångligt och du kommer inte åt. Det är ett helvete. Du måste ha rätt störning för att göra det. Så mest handlade det om att bara stå ut, konstaterar han.
Efter alla kvällar i båttältet väntade belöningen: livet till sjöss. Foto: Daniel Östman
Han hade påbörjat renoveringen i januari, och i juni samma år kunde Späckhuggaren äntligen läggas i vattnet. Men säg den lycka som varar för evigt. Nu hägrade nästa båtdröm. – Jag visste redan från början att jag inte skulle palla med det underhåll som krävs. Det slits som fan så du måste vara på och tvätta och putsa och feja hela tiden, för det går fort utför om du inte underhåller. Det är skittråkigt. Det var så mycket bygget och resan som var grejen. Men jag bestämde mig direkt för att jag inte ville ha ett nytt sådant projekt, utan i stället lägga pengar på finare segel och bättre grejer till båten, säger Daniel.
Arbetet med Späckhuggaren hade nämligen fördjupat intresset för, och kunskapen om, själva seglingen. – För att renovera båten var jag tvungen att ta reda på precis hur segling funkar. Det finns så mycket man kan göra och trimma och justera för rätt hastighet och riktning. Hantverket kan jag, det har jag gjort tusen gånger, men att verkligen förstå hur en segelbåt funkar och hur den tar sig framåt var den största lärdomen under hela projektet.
Med sin nyvunna förståelse för seglarkonsten såg han sig om efter en ny båt. Valet föll efter mångt och mycket på en Ridas, en 31 fot lång segelbåt byggd 2006. – Den är sportigare och en väldigt bra seglare, så jag har mycket större möjligheter att segla bättre och snabbare. Det är också relevant att ha bättre utrustning, för båten presterar bättre då. Så jag kan hela tiden köpa nya grejer och uppdatera och förbättra.
Bland förbättringarna finns bland annat nya segel, och en nyinstallerad autopilot som hjälper honom att segla bättre när han är ute själv. Och med möjligheten att småfixa och tweaka är Daniel nöjd med sin Ridas – åtminstone för stunden. – Nästa steg är 40 fot. Jag tror att jag kan vara nöjd där. Jag gjorde inredningen på en stor segelbåt på 120 fot. En kapten som var med i det projektet var precis en sådan person som jag ville vara – han hade varit på alla haven och klarat av allt. Han sa “40 fot, mer än så behöver du inte”. Då kan du ta dig överallt och köra alla de stora oceanerna. Så jag tror på honom. 40 fot, sen är jag nöjd.
Idag njuter Daniel av resultatet av allt sitt båtkunnande ombord på sin Ridas 31. Foto: Daniel Östman
Designen, då? Det som först lockade Daniel till Späckhuggaren och var en så stor del i arbetet med att rusta upp den. – Jag har gett upp det. För estetiken i segling är fruktansvärd. Det är fult så in i helvete. Men det finns något annat. Nu är det seglingsupplevelsen som står i fokus – att bli duktigare på att segla.
Läs mer:
Text: Tina Vernon • 2026-10-14