Många små fel blev det. Faksimil från Vi Båtägare nr 10-1991.
Båtkörning med sprit i kroppen – en trist historia!
Så här berusad skulle jag aldrig satt mig i en båt. I vanliga fall. I alla fall inte vid ratten. Nu satt jag där, redigt packad, enligt alcomätaren med lite drygt 1,5 promille i blodet, för att försöka svara på frågan: Hur mycket sämre förare blir jag med sprit i kroppen? (Artikel från 1991)
På papperet ett roligt uppdrag. Först peta i sig som vid en bättre middag och lite till sen köra båt. I verkligheten var det inget lustigt.
För att börja från början. På förmiddagen gjorde jag ett antal manövrar i nyktert tillstånd, i huvudsak de som omfattas av Rorsmansmärket, ett slags simborgarmärke för nybörjare på sjön.
Sen åt jag pyttipanna, drack öl och snaps så det sprutade ur öronen, satte mig vid ratten och körde repris på alla manövrar.
LÄS MER: Hur mycket sämre kör man berusad?
Eftersom ingen sjöpolis ville ställa upp som protokollförare (byråkratin har malt min förfrågan i två år) tog Båtägares Mats Göthlin hand om penna och papper. Lasse Andersson ställde upp som manöverbordperson och Ia fotograferade.
”Ta en till nu”, tjatade Mats under lunchen. Han skötte alcometern och tyckte jag irriterande långsamt närmade mig den gräns som han självsvåldigt tyckte var en lagom festnivå, 1,5 promille.
Jag har en god förbränning och var tvungen att hålla sprintertakt i skålandet.
När jag äntligen nått nivån, det tog dryga timmen, satte jag mig vid ratten och mådde gott.
Det gick åt helsike vid den första manövern. Jag la till vid kaj bredsides utan problem, men när jag skulle hoppa iland för att förtöja, rundade min högerfot inte den avigt placerade flaggstången som den brukar, utan knäckte den och jag föll pladask på kajkanten.
Mina kamrater skrattade.
Jag mådde pyton. Inte för spritens skull – under nattliga förhållanden hade jag varit en utmärkt dansör – men därför att det kändes ruttet att manövrera en båt. Den förbannade flaggan hade alltid suttit ivägen när jag skulle kliva iland från styrbordssidan, men jag hade lärt mig leva med den. När jag var nykter.
Under resten av manövrerandet koncentrerade jag mig så jag blev dyngblöt. Jag ville inte göra ett misstag till. Varenda steg jag tog, vartenda kliv, alla kommandon till gasreglage och ratt repeterade jag två gånger i huvudet innan jag utförde dem.
Jag vågade kort och gott inte lita på ryggradskänslan. Jag hade tappat kontakten med mina erfarenheter av båt, surt förvärvade under 15–20 år. Vart hade mitt självförtroende tagit vägen?
Jag vet när detta skrivs inte vad Mats protokollföraren har för omdömen om min körning i onyktert tillstånd. Jag gjorde inga större misstag, som jag uppfattade det. Spänningen, ångesten släppte så småningom efter vurpan med flaggstången. Att plocka upp Lasse ur vattnet gick smärtfritt. Faktiskt bättre än när jag gjorde manövern på nykter kaliber.
När jag slussade på hemvägen efter dryga timmens manövrerande var jag rätt bra på örat. Jag var ensam båt i slussen, vakten mimade att jag skulle stänga av motorn, vattnet sjönk undan, jag höll krampaktigt om ratten och kände att den här slussningen klarar jag av, men hur hade det gått en söndagseftermiddag full med hemvändande båtar?
Åt skogen! I alla fall mentalt. Låg som en tröskel skulle jag krypa ihop och önska mig bort från allt. Så reagerar jag. Och de flesta andra.
Men många bryr sig inte. Ger fullständigt sjutton i hur mycket de petat i sig, skriker och gormar, drattar på ändan och beter sig som svin i allmänhet.
Jag fick grönt ljus och tuffade ut ur slussen, mötte polisbåten, tittade på loggen, 8 knop, vinkade.
Anledningen till att folk kör fulla på sjön är att det inte finns några restriktioner. Jo, jag vet att sjölagen förbjuder att man framför båtar när man är på röken, men i praktiken finns ingen lagtext som folk känner till eller respekterar.
Efter min lilla fyllerieövning påstår jag:
1. Jag vet att jag kan klara av att manövrera en båt med 1,5 promille i blodet. I hemmavatten, om omständigheterna är de normala och om ingenting händer. Sänker jag halten till 1,0 promille ökar säkerhetsmarginalen. Vid 0,5 promille i blodet beter jag mig som nykter.
2. Inför en promillegräns på sjön. Den är naturligtvis lika omöjlig att övervaka som hustrumisshandel i hemmet, men den ger ett klart budskap: Sjön är ingen lekstuga. Ingen avstängd testbana där man kan köra hur som helst. Ingen laglös spelyta där vem som helst kan tömma sina aggressioner. Ingen tummelplats där folk kan uppleva den sista friheten.
Läs mer:
Arcona om IdaLinas förlisning
Ankra lättare med märkt kätting
Så får du kapellet att leva längre
Rätt prio vid sjösättning
Text: Lasse Genberg • 1991-10-12
Krönika • Promillelagen • Vi Båtägare