Rutt: tre länder & tre hav, del 2

Vi hade nått Lindesnes, resans västligaste punkt, tillika Norges sydligaste udde, och det var dags att vända kosan åt sydost. Det gällde nu att på ett säkert sätt komma över ”gamla Nordsjön som svallar och brusar, under vindarnas växlande gång”, som Harry sjöng.

Ja, det är faktiskt Nordsjön. Gränsen mellan Skagerack och Nordsjön går nämligen längs linjen Lindesnes–Hanstholm i norra Danmark, vilket förlägger hela sträckan vi nu ska segla till Nordsjön.

Läs första delen här: https://www.praktisktbatagande.se/artiklar/rutt-tre-lander-tre-hav-del-1

Sträckan Lindesnes–Thyborön är nästan 90 sjömil lång och tar mellan 12 och 20 timmar för en segelbåt. Väder och vindar kan förändras och sträckan korsas både av strömmar åt olika håll och en hel del stora handelsfartyg. Så innan Nordsjön korsas är det väldigt viktigt att vara väl förberedd och utrustad för det som kan hända ute på sjön.

Farvattnen kring Lindesnes är beryktade för tjock dimma, farliga vågor, vindar och strömmar. Förr i tiden förlitade sig sjömän på sin egen kunskap och erfarenhet om väder. De iakttog himlens moln, avläste barometern och var nog ganska duktiga. Eftersom världen på den tiden inte var lika stressad som idag väntade de oftast in rätt väderförutsättningar.

Sedan kom den statliga väderlekstjänsten och sjörapporten på radion, ett stort steg framåt för säkerheten till sjöss. Idag har vi inte bara en utan flera väderlekstjänster och ett antal hemsidor och appar att tillgå för att så väl som möjligt förutsäga vädret.

För vår del jämförde vi både SMHI, Norges yr.no och Danmarks dmi.dk, samt appen Windy som i betalversionen ger tillgång till flera olika prognoslogaritmer. För vår del blev det några soliga och mysiga men blåsiga dagar på plats innan Nordsjön av samtliga appar förutsades vara farbar för en 30-fots Ballad med barnfamilj på semester.

Riktigt garvade seglare hade gett sig iväg tidigare, men vi är den sortens sjömän som skyndar långsamt och försiktigt. ”Det ska va gött att segla”, tycker vi. Och framför allt säkert.

Vi hade ju hoppats på härliga västliga vindar inför detta, men SMHI och de andra väderapparna sa bara tvärtom, ostliga, men det går ju lika bra. Det blir helt enkelt babords halsar istället för styrbords.

Vind och väder avgör tidpunkten och det blev återigen en nattlig avfärd. Klockan 03:30 kastade vi i totalt mörker loss från Lillehavn, följde ”overrettmärkene”, som ensfyrar heter på norska, och satte fullt storsegel och för säkerhets skull lite inrullat försegel.

En bit ut blev vi belysta av Lindesnes legendariska angöringsfyr, och vi ändrade kurs till 154 grader, rakt mot Thyborön i Danmark, dikt bidevind. Som på den första överseglingen gick solen upp efter ett litet tag och vinden vred efterhand mot nordost så att vår seglats mer och mer blev i halvvind och nu för fulla segel.

Norges bergiga kust försvann bakom horisonten först efter nästan 20 distansminuter, och det blev en superfin översegling hela vägen till vårt mål.

Någonstans mitt ute på havet, utan land i sikte, slängde vår son Leo i sin sedan länge förberedda flaskpost, med förhoppning att någon någonstans på jorden hittar den och svarar.

I god sikt och med autopiloten vid rodret blev det en behaglig översegling. Det vara bara de sista tio eller femton sjömilen som ett dis drog in från syd, vilket gjorde att vi inte siktade Thyborön förrän knappt två sjömil innan vi kom fram, något som påminde om forna tiders förlisningar i området.

Jutska havsströmmen går nämligen förbi här, i nordostlig riktning. Kombinerat med dålig sikt har det fått hundratals fartyg genom historien att tappa orienteringen och stranda. Det är inte för inte som denna sträcka av Danmark kallas Järnkusten.

I dimma hjälper ingen pejlkikare, ingenting syns ju att pejla, men vår gps fungerade utmärkt och visade vägen. Annars hade kanske det legat ett 30-fots plastvrak på stranden nu.

Det enda som faktiskt var nära ögat under överseglingen var vårt möte med ett gigantiskt kryssningsfartyg 30 sjömil utanför norska kusten när vi fortfarande hade bidevind. Kryssaren kom från öst, och vi såg tidigt på AIS:en att kollisionskurs förelåg. En stund senare kom fartyget i sikte och jag ropade upp dem på vhf-radion för att diskutera situationen, varpå befälhavaren meddelade att det är lugnt, de kommer att gira åt babord.

Efter ytterligare en kvart hade det flytande höghuset fortfarande inte girat och kollisionen närmade sig, om inte vi skulle gå över stag. Så jag anropade fartyget igen. ”Fortfarande kollisionskurs och ganska nära nu!”

Nu uteblev inte reaktionen – det stora skeppet gjorde en markant undanmanöver åt babord så att det lutade åt styrbord. Allt gick dock bra och vi var tacksamma över att vi hade plotter, AIS och vhf som fungerade.

Efter 17 timmar på den gungande Nordsjön är det skönt att komma i land. Thyborön välkomnar med en trygg hamn och bra faciliteter. Här finns möjlighet att vila, bunkra och förbereda nästa etapp på resan – Limfjorden. Den sträckan blir en separat artikel, men precis som min vän hade sagt var det en intressant och slående kontrast att komma till låga och platta Danmark efter Norges höga berg och djupa fjordar.

Istället för farliga böljor och strömmar erbjuder nu Limfjorden stilla vatten och vackra fjärdar, många hamnar med äkta danskt gemyt. Fjorden är ungefär 100 sjömil lång, och för den som vill kan en hel semester tillbringas här.

Det finns en volym av Havneguiden som beskriver Danmarks hamnar, men eftersom det just inte finns några naturhamnar alls så räckte Kryssarklubbens bok för oss, även om vissa detaljer i den inte var helt uppdaterade.

Mina förhoppningar om nästan konstanta sköna västliga vindar besannades dock och gennakern kom väl till pass, fast vi även blev överraskade och inblåsta på ett par ställen av alltför kraftiga västliga vindar, regn och åska.

Vi blev helt enkelt tvungna att mysa i båten i hamn. På det området briljerar dock vårt platta grannland. De är duktiga på ”hygge”, den danska versionen av mys. Dessutom är det betydligt skönare i vattnet än i både Sverige och Norge, ofta mellan 21 och 23 grader varmt.

Halvvägs genom fjorden, vid sjömacken i Nyköbing på ön Mors, dök ett bekant ansikte upp på en cykel. Det var Freddie, den väderbitne ensamseglaren vi hade träffat i Mandal, han hade hunnit före oss hit. Det blev ett glatt återseende här i hans hemmahamn. Världen är liten.

Några dagar senare, efter att vi lämnat Ålborg, plingade ett sms till i Leos telefon. Någon hade hittat hans flaskpost. Två veckor efter dess sjösättning hade den guppat in i en norsk fjord, cirka 40 sjömil nordväst från där den kastades i. Inte så långt bort som Leo hade hoppats, men ändå. Han hade fått ett svar, och personen hade dessutom sjösatt den på nytt.

Efter två härliga veckor i Limfjorden nådde vi dess östra mynning vid Hals. Det innebär ett vägskäl, och frågan var nu om färden skulle fortsätta mot norr, nordost, eller sydost.

För dem som är på väg mot Göteborg är det logiskt att vända norrut och kanske göra något stopp i Hou, Sæby eller Skagen längs danska östkusten, sedan över till Läsö och vidare hemåt. Men om hem betyder Varberg eller längre söderut kan Anholt vara ett naturligt etappmål, kanske efter något stopp nedåt längs den danska kusten.

Det blir hursomhelst en havsöversegling till. Men nu när både Skagerack och Nordsjön redan är tämjda blir snälla Kattegatt ingen större match. Men slappna inte av för mycket, även här kan det bli busväder. Samma förberedelser och försiktighet måste vidtas om inte seglatsen ska sluta på någon av de förrädiska sandrevlarna i detta hav.

För vår del blev det 40 sjömil nonstop till Läsö Österby, en av våra favoritplatser på jorden. Kalendern visade nämligen att vi hade njutit lite för länge, och varit inblåsta för mycket i Norge och Limfjorden för att kunna ägna mycket mer tid någon annanstans. Vädret var dessutom fortfarande minst sagt ostadigt denna sommar, och ytterligare ett oväder var på intågande.

Så efter ytterligare en underbar segling på öppet hav anlöptes Läsös östliga hamn. Här finns bland annat en trevlig fiskaffär och flera restauranger med skaldjur och supergoda rätter från havet, inte minst rökt fjärsing och smörfisk. För de läsare som aldrig provat på dessa läckerheter kan vi varmt rekommendera: Åk till Läsö och smaka, ni kommer inte att ångra det.

Allting har en ände, så tyvärr även denna fantastiska resa. Så efter en dag på Läsös vita stränder och med magen full av fisk seglades de sista 34 sjömilen över Kattegatt hem till Göteborg.

Vinga och Trubadurens fyrar leder oss in på hemtama svenska vatten och innan vi hunnit vänja oss vid tanken är vi förtöjda i vår spilta. Segelsemestern är slut för i år. Kompisens tips om en fantastisk rutt besannades. Och det är gött att komma hem! Leos flaskpost fortsätter dock sin färd på de sju haven.

Den här artikeln publicerades i Praktiskt Båtägande 2020.

Läs mer:

Klassikern

Klassikern: M 46 – pånyttfödd

Båtexpert Lars Lundbladh

Mer från mässan Mets

Resmål

Resmål: Shetlandsöarna

Artiklar

6 båtägare: Så använder vi flytväst