Trygg rutt längs kusten, del 1

Vi inleder vår färd i Norrtäljes välordnade gästhamn. På vår väg söderut ska vi först ta oss en bit norröver. Vi tar babord vid Vätö och kan strax imponeras av alla Linjetter förtöjda vid Rosättra Varv. Letar vi natthamn finns en djup och fin vik vid Väthuvud på Vätös norra sida.

För att ta oss norrut väljer vi Väddö kanal. Den första kanalen anbefalldes redan 1553 av Gustav Vasa. Då som nu för att inte mindre båtar skulle behöva ”giva sig uti så stor farlighet till sjöss i öppna havet”. Sedan dess är kanalen ombyggd flera gånger, och djupet anges till två meter. Före ingång i kanalen kan det dock vara läge att fundera över masthöjden, Trästabron norr om kanalen har 17 meter segelfri höjd. I själva kanalen ska Bagghusbron och Älmstabron passeras, och här krävs broöppning för segelbåtar eftersom de är 4,5–5 meter höga.

Själva kanalen är en trolskt slingrande upplevelse med dragstigar för svunna tiders skutor på sidan. Gamla Roslagsjakter lär dock ha kunnat segla på bara toppseglen som fångade vinden ovanför trädtopparna.

Det är ingen idé att stressa, med en fart på fem knop kommer vi lagom fram tills nästa bro öppnas. Om vi nu inte väljer att stanna på Roslagens Sjöfartsmuseum strax före Älmsta. Älmsta är annars en alldeles utmärkt gästhamn, utsedd till en av Sveriges bästa av PB för några år sedan. Här finns såväl bastu som tvättstuga, en välsorterad matbutik, båttillbehör, en järnaffär och ett par restauranger.

Vidare norrut är det inte långt innan vi kommer fram till Grisslehamn. Orten finns omnämnd redan 1376 eftersom posten roddes härifrån via Åland till Finland, och fortfarande arrangeras årligen postrodd härifrån till Åland. Här finns bränsle och minigolf, och titta gärna in på Albert Engström-museet. Känns lederna lite tröga efter några dygn i båten rekommenderas ett besök på Grisslehamns havsbad, som erbjuder allehanda behandlingar. I hamnavgiften ingår en resa med Eckerölinjen över dagen, med Östersjöns bästa smörgåsbord och möjlighet att fylla på barskåpet till taxfreepris.

Vi sätter kurs mot Arholma och ankrar upp i Båthusviken. Här är ofta trångt vid bryggan, men finns en jolle ombord så är det å andra sidan gott om svajutrymme. Skärgårdsstiftelsen har en bastu här, men räkna inte med att alltid få plats, den är ofta fullbokad av lokalbefolkningen.

Norrut breder nu farleden mot Öregrund ut sig, den sista utposten mot Gävlebukten och senare Höga kusten. Själva bestämmer vi oss för att gå söderöver och rundar därför Singö och går ut på havet vid fyren Svartklubben.

Lockar Åland så är det inte mycket mer än 15 sjömil över till de första skären i den åländska skärgården. Nu väljer vi att gå på utsidan/ostsidan av Väddö, något som bara kan rekommenderas vid sådant väder som besättningen trivs i. Grisslehamn har för all del en gästhamn till på ostsidan av Väddö efter 10 sjömil, men annars är det bara att stå på i drygt 35 sjömil innan det finns något skydd. Fast det går ju alltid att gå den charmiga Väddö kanal även på vägen tillbaka …

Med hjälp av boken Vandra i skärgården ger vi oss ut på promenad på ön och hamnar först på Batteri Arholma som erbjuder en trevlig lunch. Sedan är det fint att följa vägen till handelsboden och få något gott att dricka på Arholma Dansbana, som har en vidunderlig utsikt. Den som inte är nöjd efter detta tar sig även förbi båken och kyrkan. Arholma är en fantastiskt trevlig ö som inte bör seglas förbi. Stockholms skärgård anses ofta börja här och sträcka sig hela vägen ner till Landsort.

Vi drar upp ankaret och fortsätter söderöver. På vägen passerar vi Tjockö, som har många fina tilläggsplatser på norrsidan, varifrån det är promenadavstånd till butiken. Vi tar vägen ner mot Kapellskär och girar sedan babord ut mot havet och försöker undvika färjorna som går i leden mot Åland och Finland. Lugnet återfinner sig när vi kan falla av ner i Rödlögaleden mot Möja.

För de som minns filmerna om Saltkråkan kan det vara kul att ta en avstickare till Norröra och Söderöra, där en stor del av inspelningen skedde även om en del gjordes på Eckerö på Åland. Vi fortsätter längs den prickade farleden, men för den mer äventyrlige breder en fantastisk havsskärgård ut sig om babord med namn som Röder, Norrpada och Stora Nassa.

Rödlöga är ännu en härlig skärgårdsö med butik och kafé. Missa för all del inte den Rödlögalagrade osten, ett lyckat misslyckande som kom sig av att några ostar helt enkelt glömdes kvar i jordkällaren över vintern.

En stor del av stränderna i den naturliga lagunen är privata, och det är ofta fullt på Seglarberget på huvudön. Det går fint att ligga på Megelskär på andra sidan lagunen, men nere vid vattnet är ön tämligen otillgänglig. Från lagunen är det en kort promenad genom fin skärgårdsnatur till affären, om man inte väljer att ro runt udden.

I vårt fall såg vi redan ute från farleden att det såg tämligen fullsatt ut, och eftersom gennakern stod fint fortsatte vi söderut. Strax om styrbord ligger nu Möja, en skärgårdsö med inte mindre än två livsmedelsbutiker, den ena i Långvik och den andra i Berg. Här finns ett antal gästhamnar och restauranger, för att inte tala om det fina Roland Svensson-museet. Nu lider ju hela familjen av lätt gästhamnsallergi, så vi går istället babord in på norra Lökaön. Här breder en hel arkipelag ut sig, med mängder av goda tilläggsplatser och gott om skydd för alla vindar.

Dagen därpå börjar det i alla fall tryta i förråden så vi bestämmer oss för att göra ett kort stopp i Sandhamn. Vägen dit går antingen rakt söderut ner mot Kanholmsfjärden och sedan babord mot Sandhamn eller söder om Lökaön. Den första vägen innebär längre tid i stora farleden med Vaxholmsbåtar och fraktfartyg, så vi går den andra vägen och kastar en lysten blick mot Björkskärs och Stora Nassa skärgård som ligger österöver, men dit kommer vi inte denna gång.

Vi rundar Telegrafholmen och går in i lagunen där själva Sandhamn ligger. Man kan tro att vi skulle passera Brandska villan som Viveka Sten skriver om i böckerna om Sandhamnsmorden, men den finns bara i författarens fantasi.

Tanken här var att bara lägga till några timmar, köpa filmjölk och seglarbullar och sträcka på benen lite. Ute i god tid är vi också, klockan är bara tio på förmiddagen. Men vi möts av en yngling i ribbåt som förklarar att det finns ingen chans alls att få plats en stund ens före klockan tolv! KSSS, som driver gästhamnen, verkar helt ointresserade av korta besök. Visst, vi kunde gått till den andra gästhamnen på Lökholmen och tagit passbåt till Sandhamn, men det verkar lite omständligt för en liter filmjölk. Skepparhustrun släpps i stället i land medan skepparen snurrar på redden, och hon kommer tillbaka med både fil och goda bullar!

Här kan du läsa andra delen av Trygg rutt längs kusten: https://www.praktisktbatagande.se/artiklar/trygg-rutt-langs-kusten-del-2

Läs mer:

Tester

Test: Sting 580T – vass i vågorna

Båtnytt

Första bilderna från nya ”Saltkråkan”

Båtnytt

Svensk båt kan bli årets segelbåt i Europa

Artiklar

Förre kaptenen: ”Därför sjönk Bayesian”