När ett proffs gör det så ser det simpelt ut. Starta under vattenytan, gasa långsamt - så är du snart uppe i foil. Foto: Elinor Karlin
Att foila med en elcykel – hur svårt kan det vara?
Fredrik Duenger har som uppdrag att sälja Manta 5 på den nordiska marknaden, med utgångspunkt från Norge. I dag har han tagit sig in i centrala Stockholm för att visa hur lätt det är att köra vrålåket. Men hur lätt är det? PB:s reporter testar.
”Inte så svårt”, säger han. PB:s reporter får äran att inviga hela evenemanget och kastar sig i sjön iklädd badkläder. Fredrik Duenger visar sig snart vara inte bara säljare, utan även en tålmodig och peppande pedagog.
– Raka armar och fram med rumpan, instruerar han.
LÄS MER: Foilande elcykel – här kan man testa gratis i helgen
Han visar själv först, och startar förstås från flytbryggan och går rakt ut i hamnbassängen med full foil. Alla på bryggan applåderar. ”Var det första gången?” frågar någon, men de andra skakar på huvudet och pekar på undertecknad som inte ännu har provat på. Undergången är nära.
Den första utmaningen är att trycka ner cykeln under vattenytan. Den är välbalanserad men flyter rimligen upp. De första försöken resulterar snarare i att styret siktar mot botten och bakdelen på cykeln flyter upp. Reportern trillar av innan färden ens har startat.
– Jag trycker den åt dig, säger Fredrik Duenger som tar tag aktern och håller den rak.
Det är dags att trampa, för att lossa säkerhetsspärren som hindrar motorn från att gå iväg iväntat. Ett lätt tryck på gasreglaget, och cykeln stiger sakta. Och… välter. Huvudet först.
– Försök igen, uppmuntrar den peppande pedagogen som fortfarande simmar bredvid.
– Du kommer ju vara i vattnet hela dagen, säger jag.
”Några minuter” sa han också. Den lilla hamnbassängen blir snart ganska välbesökt av andra båtnyfikna som testar elsnurror och segelbåtar. Överallt är båtar i alla prisklasser förtöjda, och bojlinor sticker ut varstans. Efter ett 10-tal misslyckade huvudplask kan jag i alla fall ta mig upp på cykeln utan (större) problem.
– Jag vill så gärna att du ska få till det, säger Fredrik Duenger och säger att jag gärna får fortsätta lite till.
Så jag plaskar och trillar mig utåt mot öppningen av hamnbassängen och siktar i stället mot Riddarfjärden. Det är en raksträcka, inget är i vägen. Jag gasar långsamt, cykeln lyfter, och jag tror att jag har lyckats. Sedan gasar jag lite till, rycker styret lite uppåt, och plötsligt händer det jag inte ens visste kunde hända.
Hela cykeln går upp i foil och ljudet av forsande vatten byts ut mot ett vinande, ljud samtidigt som cykeln forsar fram i en hastighet på någonstans mellan 5 och 12 knop.
Sedan svänger jag tillbaka, inser att jag siktar rakt mot en vacker träbåt där en herre betraktar mig med intresse. Jag försöker gira, men faller bara med ett stort plask.
– Det här kommer du få titta på hela dagen, säger jag till herren i båten.
– Jo, men det såg ut att gå bra i alla fall, säger han.
Var det lätt? Tja, efter ett tag i alla fall. I en stund. Gick det på några minuter? Nej, men efter 40 minuters plaskande kände jag att jag lyckats tillräckligt väl för att ta mig upp ur vattnet. Blev jag poppis? Ja, alla på bryggan ville veta hur det hade varit att köra det vådliga fordonet. Låt Fredrik Duenger i vattnet hela dagen? Japp, när jag gick vid 17.30 så var han fortfarande i sjön. Det blev nog en lång dag för honom.
Läs mer:
Så får du kapellet att leva längre
Rätt prio vid sjösättning
Text: Elinor Karlin • 2023-06-16
Båtnytt • KSSS • Stadshusregattan