Alexandra Svärdh vid rodret, med spirat försegel. Hon seglade familjens Hallberg-Rassy 43 tillsammans med föräldrarna Mats och Helena Svärdh. Foto: Helena Svärdh

Reportage

Badade med blåval – så var Atlantövergången

Starten har gått och 150 fritidsbåtar är på väg över Atlanten, en resa som inte kommer att bli som det brukar. PB träffade många av de svenska båtar och besättningar som deltog i ARC 2021. Alla hade förväntningar inför seglingen och många intressanta slutsatser efteråt. Så här gick det för dem.

Text: Martin Leisborn • 2022-03-03

När ARC+ startade en vecka tidigare var det rejält frisk vind. Men inte idag. I stället är det svaga vindar från syd vilket innebär att starten blir en kryss mot vinden. Bättre motvind än ingen vind alls, så alla är glada ändå. Förtöjningarna lossas och en efter en stävar armadan ut ur marinan med kurs mot startlinjen ett par distansminuter bort. 

Timmen är kommen och spanska flottans fregatt har ankrat upp på redden en bit utanför Las Palmas för att utgöra startlinjemarkör. Tillsammans med en boj på vardera sidan kan ARC-båtarna tydligt se var linjen går. Fregattens kanoner är redo – men inte för att sänka dem som tjuvstartar utan för att klämma ut startskottet. Eller rättare, startskotten. De olika klasserna startar nämligen var för sig med några minuters intervaller mellan klockan 12:30 och 13:00 och för varje start får kanonen tala.

Som utsänd reporter får man första parkett på fregattens akterdäck och kan se alla deltagarna i det 150 båtar starka startfältet. Det är en mäktig syn, fast jag helst hade velat vara ombord på en av de seglande båtarna. Det får bli ett annat år. För dem som har privilegiet att nu kryssa ut mot startlinjen kittlar det i magen, för nu är det verkligen dags. För helheten flög jag över till St Lucia och kollade målgången och vad de svenska deltagarna tyckte om upplevelsen i efterhand. Häng med!

LÄS MER: Atlantrace med egen båt – så gör du

Prognoserna hade förutsagt en extremt lugn början på väg mot söderut men att det fanns mer vind längre mot väst. Ett lågtryck som legat över Azorerna skulle röra sig söderut och trycka ner vindarna åt det hållet, vilket alltså möjlighet till mer fart. Dock varnade ARC-ledningen att det kan bli alltför blåsigt på den kanten och rekommenderades därför alla att ta den vanliga rutten mot syd-sydväst, en bit mot Kap Verde och sedan gira västerut när de ostliga passadvindarna kommer.

Det där lågtrycket gjorde livet jobbigare än normalt på i stort sett alla båtar. Bara de som gick längst österut mot Afrika och sedan längst söderut, åt Sydamerika till, fick en relativt lugn segling. Det innebar dock en längre seglingssträcka, en bit över 3000 sjömil. För dem som genade mer rakt över blev det betydligt tuffare förhållanden med vindar och vågor som tidvis blev riktigt besvärliga. Lågtrycket i norr och passadvindarna från sydost byggde upp vågor från två håll och de långa jämna atlantdyningarna uteblev. Istället blev mycket mer krabb sjö och en rejält gungig färd.

Barn ombord och blåval under skrovet

S/Y Liv, Arcona 400

Besättning: Jonas och Susanna Edholm, barnen Axel 14 år, Alma 11 och Atle 9, samt Martin Klinga.

Familjen Edholm lockades av ARC:s arrangemang att lägga alla barnbåtar vid samma brygga, brygga S. Där myllrar det av barn och föräldrar dagarna innan starten och många nya vänskapsband skapas. På s/y Liv har familjen även laddat upp med spel som inte behöver internet, böcker och filmer inför överseglingen och farorna på havet är inget som oroar allt för mycket.

– Det har aldrig varit så säkert att segla över Atlanten som nu. Det finns satellitkommunikation, Epirb och internet via satellit och så vidare. Vi har även med reservautopilot och mycket annat för säkerheten. Det är klart att vi kan hamna i ett riktigt oväder men jag tror inte vi kommer att bli överraskade på samma sätt som förr. Man kan segla rätt snabbt och delvis välja väder och veta innan vad som kommer att komma så vi kan förbereda oss.

Förväntningar:
Jonas: Att vi inte fastnar i stiltjebälten.

Alma: Det känns spännande, pirrigt, roligt och läskigt. Jag hoppas att se mycket sköldpaddor och delfiner.

Axel: Simma efter båten där det är superdjupt när det inte går så fort. Att se en blåval långt ifrån. Är lite rädd att maten tar slut eller att båten går sönder.

Atle: Spela mycket Minecraft. Och fiska mycket fisk.

Efter framkomsten:
Jonas: Det blåste mer än förväntat men det som framför allt var jobbigt var tvärsjö, vågor från sydväst och nordväst. Det rullade mycket, inte alls bekvämt. Bara att skära en gurka var jobbigt, en höll i gurkan och en skar. Och det som skurits upp flög över hela köket. 13 av 17 dagar kunde man inte ställa ifrån sig ett glas.

Axel: Inte så mycket bad. Bara två gånger och en gång blev lite kort för det kom en blåval.

Alma: Såg sköldpaddor lite i början och en del delfiner

Atle: Det blev inget Minecraft, mobilerna krånglade.

Coronaprojektet som mötte nya horisonter

Monkii, Hanse 411

Besättning: Mattias Wernersson, Hedvig von Essen och fyra seglarkompisar.

Mattias och Hedvig hade i stort sett aldrig seglat tidigare. Våren 2020 köpte de en Scampi som ett Coronaprojekt, lärde sig segling och bestämde sig för att göra något mer av det nya intresset. Några månader senare såldes Scampin och en Hanse 411 köptes in för att kunna vara med i ARC. Efter ett års förberedelser var de och en besättning på fyra duktiga seglarkompisar på plats i Las Palmas.

– Båten var i bra skick när vi köpte den men vi har slipat bort all gammal bottenfärg och applicerat SilicOne, uppdaterat instrument och säkerhetsutrustning, köpt livflotte, installerat solceller, watermaker, nya batterier och så vidare. Vi gick flera navigationsutbildningar men det blev mycket ”learning by doing”. En hel del har vi gjort under resans gång, säger Hedvig.

– Vi har fått mycket inspiration av andra långseglare som man kan följa på nätet och alla säger ju att man inte kan förbereda sig tillräckligt mycket, till slut det är bara att kasta loss och sticka iväg. Och man kan göra det med mycket mindre båt och färre prylar än vi har.

Förväntningar:
– Vet inte vad vi ska förvänta oss, men det blir nog tufft.

Efter framkomsten:
– Överfarten gick fint, allt har känts bra. Det vara bara tufft i fem dagar. Resten har varit soft, vi satte på autopiloten och har spelat spel. Man kan göra detta om man verkligen vill. Viktigt med bra crew! Vi är i valet och kvalet om vi ska ta Stilla havet också nu när vi ändå är i farten men först ska vi känna på Karibien.

Haverier:
– Några saker gick sönder, två spinnakerfall och det är oklart varför. Spinnakerbommen gick av men gick att laga. Watermakern gick också sönder men gick att laga halvbra efter en vecka.

“Squalls var ett spännande inslag”

Ella af Stockholm, Hallberg-Rassy 43 Mk II

Besättning: Mats och Helena Svärdh, och tjugofemåriga dottern Alexandra.

– Vi bestämde oss för att segla över Atlanten och eftersom det är första gången för oss så känner vi att ”arken” ger trygghet. Det finns andra båtar ute på havet samtidigt, man får hjälp med förberedelser, planering, tips och råd etcetera. Det är socialt, många andra seglare med samma mål, säger Helena.

– Vi har gett igenom hela båten och utrustat den med bland annat watermaker, solceller, vindsnurra, nya segel och bimini. Dessutom har vi tagit en rad utbildningar och kurser om mat, hur man sparar mat, och om säkerhet, berättar Mats.

Förväntningar:
Alexandra: Att koppla bort från världen, sociala medier och jobb. Det ska bli skönt. Men mycket kan hända, någon kan trilla över bord, får se till att det inte händer. Eller att krocka med val eller container, eller få masthaveri.

Mats: Det blir nåt nytt att vara ute i flera veckor i sträck, att seglingen och att bo på båten blir det nya normala. Det känslan är jag lite spänd på. Enda farhågan är att det blir för lite vind och vind från fel håll.

Helena: Att sitta på nattpass fast det är varmt och skönt. Kul underhållning ombord som Alexandra har förberett. Vi har tillexempel en egen bokklubb, ett halvvägsfirande, spelturneringar, godsaker som var och en stoppat undan.

Efter framkomsten:
Ella af Stockholm var en av ett antal båtar som valde att göra ett stopp på Kap Verde för att invänta bättre väder och passa på att turista innan resan fortsatte.

– Under överfarten hade vi mer vind än väntat och ganska grov sjö vilket gjorde det svårt att sova. Det som var bra med det var att det gick fort, tretton dagar. Det var mycket squalls, som mest sju på en och samma natt, men de syntes tydligt på radarn. Vi upplevde faktiskt dessa squalls som ett roligt och spännande inslag – de häftiga regnen var verkligen spektakulära.

Allt gick bra men som för alla andra var vädret lite häftigare än vanligt.

– Vi förväntade oss behaglig segling så vi upplevde överfarten som ganska jobbig. Med bara tre ombord blev det för lite sömn för alla och kanske mest för kapten. Det som var härligt var att vi hade månsken i princip alla nätter. Vi är också glada över att vi förlagat och fryst in eller konserverat i princip alla måltider. Det hade varit svårt att laga från scratch under de förhållanden som vi hade.

Bland förväntningarna fanns även tid för att umgås, spel, böcker och underhållning.

– Så blev det inte alls, tvärtom så kände vi att vi inte hade någon ledig tid då sjön krävde passning och vi behövde sömn. Det var skönt att vara bara familjen på många sätt men på returen så vill vi vara fler än tre som delar på vaktschemat. Men erfarenheten att ha korsat en ocean är vi väldigt glada över!

Svårt att inte kappsegla

Blue Elixir, X412

Besättning: Göran, Simon och Markus Alm, Jan Svernhage, alla göteborgare.

Familjen Alm från Göteborg har kappseglat i många år på hög nivå. Men det är första gången över Atlanten.

– Med denna båt har vi bara familjeseglat men alla fyra har tävlingsseglat tidigare, bland annat jollesegling, Gotland runt och en OS-satsning. Simon gick seglargymnasiet i Motala och har satsat på elitsegling, berättar pappa Göran.

Göran berättar att hundratals timmar lagts ner på att göra i ordning båten inför ARC och bland annat har ett reservroder installerats.

– Jag hade en kompis som tappade rodret i stilla havet, det vill man inte vara med om. Och vi såg späckhuggare på vägen hit, på Biscaya. De gjorde inget men jag insåg att det kunde ha gått fullständigt käpprätt.

Förväntningar:
– För oss blir det en utmaning att vi inte ska kappsegla utan hålla en säkerhetsnivå som är mycket högre än normalt. Vi är ju vana att tävla och köra järnet max, max, max, men nu måste vi hålla igen och reva lite mer för att båten ska hålla ända fram, säger Göran.

– Att det ska bli roligt, ett äventyr. Det är inte varje dag man får chans att segla över Atlanten med sin familj och bror, tycker Simon.

Efter:
För Blue Elixir gick resan bättre och snabbare än besättningens förväntningar. Hela överfarten tog 17 dagar och 12 timmar. Med 3000 nm seglade blir medelfarten 7,2 knop.

– Vi hade bra stämning ombord och rolig segling, men det var väldigt långt, många sjömil, många dagar, och det var nog det vi tyckte var jobbigast, att det är fruktansvärt långt. Det trots att vi kom fram snabbare är vi hade räknat med. Med bra mat, bra vaktschema och vettiga människor ombord så vi kunde komma överens och läsa alla problem. Vi hade färdiglagad mat för de 12 första dagarna. Men den andra dagen drog vi upp en 12–13 kilos guldmakrill, det blev fyra luncher för fyra personer. Det var fantastiskt att göra en sådan här resa och framför allt att göra den med sina barn.

Haverier:
– Vi försökte ju dämpa ner lite för att båten ska hålla. Det lyckades vi bra med, det vara bara några travare i storen och en schackel som lossande under hela resan, det får man ju klassa som godkänt. Vår slutsats och tips till andra är: Pusha inte båten för hårt, förbered noga.


Text: Martin Leisborn • 2022-03-03
ReportageAtlantenAtlantseglingLångsegling
Scroll to Top