Embla: Mot de stora havens port

När vi lämnade Anholt hade vi bestämt oss för att gå genom Lilla Bält ner till Kielkanalen. Valet den här gången avgjordes av chansen att få se Östersjöns egen lilla val – tumlaren. Lilla Bält har också ett spännande historiskt skimmer över sig, eftersom Karl X gick över isen här och vann de slag som till sist gjorde att Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge blev en del av Sverige.

Under dagarna längs Danmarks kust fick vi lära oss en ny erfarenhet: att släppa ankaret i lä av en ö, utan skyddande vik att krypa in i. Här är det väldigt vanligt, och eftersom det oftast är sandbotten får man fint fäste. Vi lägger ut 3–5 gånger djupet och backar fast ankaret. Än så länge har vi inte draggat någon gång och känner oss mycket trygga med vårt 35 kilos Spadeankare. Ankring är ett omdebatterat ämne i båtsammanhang. Vårt eget sätt som funkat bäst är att låta ankaret sjunka ner ordentligt innan vi backar – i alla fall om vi ankrar på ställen med mycket dy. Risken är annars att man inte får fäste utan bara släpar genom dyn.

LÄS MER: Äventyret på Embla är inlett

Vi fick fina dagar i Danmark, men ville ändå inte dröja för länge på någon särskild plats, utan hellre gå ganska direkt mot Kielkanalen.

Vi har också läst om de kraftiga strömmarna och tidvattnet som möter en när man lämnar kanalen och går ut på floden Elbe och sedan Nordsjön. Bland långseglare diskuteras flitigt huruvida man ska gå hela kanalen på en dag eller stanna på vägen. Det finns ett par ställen att välja på, där Giselau är ett gratis alternativ (utan faciliteter) och Rendsburg är en marina efter knappt halva vägen. Som fritidsbåt får man inte fara i kanalen i mörker, och det finns tydligt angivet på kanalens hemsida mellan vilka klockslag det anses vara mörkt under olika delar av året.

Planen blev att gå in i kanalen på morgonen och stanna i Rendsburg över natten för att dagen efter gå vidare direkt ut på Elbe och Cuxhaven vid Nordsjöns strand. Den första slussningen blev en märklig upplevelse. Vi hade förberett oss på mycket trafik och hög stressnivå, men möttes istället av en nästan tom sluss. Sånär som på ytterligare en mörkt blå Contest, som vi haft följe med sedan Sönderborg i Danmark, så var vi helt ensamma. Med ett mittspring la vi till, och sedan var det bara att fästa för- och aktertamp och vänta på att slussportarna skulle stängas och öppnas. Vattennivån skiljer mycket lite mellan kanalen och Östersjön så man känner knappast av det som eventuellt strömmar in eller ut.

LÄS MER: Så gör du båten säker för långsegling

Resan på själva Kielkanalen blev också mycket odramatisk. Som fritidsbåt håller man långt ut till höger men ser samtidigt till att ha marginal till land, eftersom det kan bli kraftiga virvelströmmar när de stora fartygen kör om eller möter dig. Vi höll en snittfart på sex knop och blev då och då omkörda av stora fartyg, men det blev aldrig otäckt på något sätt.

Väl ute på Elbe hade vi lyckats tajma tidvattnet så att vi fick medström hela vägen till Cuxhaven, samtidigt som vi inte hade för starka strömmar vid inloppet, något som det varnas för i många redogörelser.

Det kändes väldigt speciellt att komma hit. I så många år har vi läst om andra som seglat till denna port ut mot de stora haven. Vi har läst om strömmar och hårt väder, om drömmar och nya äventyr. Och nu är vi här, vid kanten av Nordsjön och sätter kurs mot de Frisiska öarna i Nederländerna.

Det här är ett utdrag ur en längre text av Viveka Ljungström. Hela reportaget går att läsa det senaste numret av Praktiskt Båtägande.

Prenumerera på Praktiskt Båtägande!