Ester blev solklar vinnare av priset för bäst renoverade klassiska båt under Monaco Classic Week 2019. Foto: Leif Wikberg
Ester bärgades efter 78 år på havets botten
Hon konstruerades enligt principer som ännu inte uppfunnits och dominerade på kappseglingsbanorna, innan hon 1937 försvann till havets botten. 78 år senare tar ett till synes omöjligt projekt vid: att återställa Ester till originalskick.
Text: Jessika Ericsson. Foto: Lejf Wikberg & Projekt Ester
Kustkryssaren Ester var ett riktigt fartvidunder och härjade framgångsrikt på kappseglingsbanorna runt om i Norden för 120 år sedan. Sedan försvann hon, dök upp i en ny landsända, brann och sjönk till havets botten. Där hade historien tagit slut om det inte vore för träbåtsentusiasten Bo Eriksson och hans vänner. De har inte bara sökt rätt på Ester. De har bärgat henne, renoverat henne varsamt till toppskick och trimmat henne till framgångsrikt deltagande i klassiska seglingar vid Medelhavskusten. Men vi tar det från början.
Kraftmätningar mellan Sverige och Finland, oavsett vilka krafter som ska mätas, har alltid varit prestigefyllda. Så även i början av förra seklet. Därför sparades det inte på krutet inför en av de mest betydelsefulla kappseglingarna länderna emellan, nämligen Tivolipokalen. Inför 1901 års upplaga gick uppdraget att rita en riktigt konkurrenskraftig båt till den då 28-årige ingenjören Gunnar Mellgren från Göteborg.
Under arbetet med att ta fram en snabb tävlingsbåt inför Finnkampen fick Gunnar Mellgren fria händer. Båten skulle leverera fart, och ingen särskild hänsyn behövde tas till beprövade material, komfort eller tradition. Därför söktes lösningar utanför vad som var känt och normalt vid den här tiden. Ester byggdes av Stockholms båtbyggeri på Liljeholmen, i ek, mahogny och stål med extrema tekniker som till exempel ihåliga nitar på en tunn metallram för att spara vikt. Trots sina 50 fot vägde hon inte mer än 3,5 ton varav 1,5 ton i kölen. Byggkostnaden tilläts bli vad uppdraget krävde, och notan landade till slut på 15 000 kronor. En förmögenhet år 1901 då årslönen för en jordbruksarbetare låg på runt 200 kronor.
Resultatet blev en seglare som var unik på många sätt. Hon var extremt lätt, extremt låg och extremt snabb. Den smäckra skrovformen, linjerna och förskeppet för tankarna till tävlingsbåtarna i IMOCA-klassen i havskappseglingen Ocean Race. Även under vattenlinjen finns likheter med moderna racingbåtar, i fenkölen och roderkonstruktionen.
Detta uppmärksammades av den franska besiktningsman som för bara ett par år sedan besiktigade den bärgade och färdigrenoverade Ester. Hans bedömning var att Ester mer eller mindre är en tidig IMOCA-racer från början av 1900-talet. Följaktligen borde svagheten i designen vara densamma resonerade han: att förskeppet kan ta stryk på grund av de höga farterna i kombination med hårda islag mot vattenytan. Men slutsatsen efter en noggrann besiktning på plats i båten var att konstruktionen genom många små genomtänkta detaljer blivit unikt stark trots den låga vikten. En vinstmaskin var född, för självklart dominerade Ester på regattor runt om i Norden. Prestigefulla Tivolipokalen erövrades planenligt 1901. Men Ester deltog även framgångsrikt i regattor på västkusten. Det smäckra skrovet och den väl intrimmade gaffelriggen var svårslagen.
Men alla framgångssagor har ett slut, och vid tiden för första världskriget var Esters storhetstid förbi. Hon hade då haft flera olika ägare och så småningom dök hon upp hos en trävaruhandlare med anknytning till Norrland. Han köpte Ester och skänkte henne till Örnsköldsviks segelsällskap som en övningsbåt för ungdomar. Tyvärr visade det sig att Ester inte var så lyckad som ungdomsbåt. Oturen var framme, någonting ombord fattade eld och hon sjönk till havets botten. Havet är i det här fallet 52 meter djupa Gullvikfjärden. Och där hade historien om Ester kunnat ta slut om det inte varit för Bo Eriksson och hans vänner, bland annat Per Hellgren som drog det stora lasset i researcharbetet i sökandet efter båten.
– Jag är ingen båtbyggare, snarare praktiskt lagd och med ett stort båtintresse. Ester fick jag upp ögonen för när jag läste boken Kryssare och kappseglare av Hans Wahrolén.
I boken fanns några bilder och en ritning av Ester. Med hjälp av ritningen byggdes en enklare modell av båten. Vid den tidpunkten hade Bo Eriksson och Per Hellgren tankar på att bygga en replika. Det förverkligades aldrig, men Per fortsatte att dyka i arkiven. När han till slut lyckades spåra Ester till Höga kusten-området verkade det för bra för att vara sant. Allt tydde dessutom på att hon låg på bottnen av Gullvikfjärden i närheten av Normanön och osannolikt nog inom synhåll från Bo Erikssons bostad. I och med den upptäckten var saken avgjord, nu gällde det bara att hitta ett sätt att bärga henne.
Vid den här tidpunkten hade Ester legat försjunken i dy och insvept i restavfall från närliggande fabriker i 75 år. Det var ingen enkel uppgift att ens lokalisera båten genom sediment och grumligt vatten. Ett par år med intensivt sökande följde. Först sökte en lokal dykfirma efter kryssaren med ekolod, sedan tog några intresserade amatördykare vid och de lyckades hitta vraket.
– Det var så dålig sikt att de först inte såg någonting på platsen. Av en slump råkade en av dykarna slå huvudet i aktern. Det var så hon hittades, och vi kunde börja dokumentera inför bärgningen.
Nu återstod den lilla detaljen att bärga Ester och helst få upp mer än bara brasved till ytan. Samtidigt hade fler personer och lokala firmor involverats i projektet, alla med vetskapen om att det kanske inte skulle lyckas. Bärgningen förbereddes under vintern 2015, och måndag morgon efter midsommarhelgen samma år var fartyget och pråmen med lyftkran från dykfirman på plats.
– Det var en midsommarhelg i full panik. Vi hade planerat för bärgning under hösten, men så fick dykfirman en lucka bland sina ordinarie jobb och vi behövde snabbt tillverka delar till lyftutrustningen. Bland annat behövdes en kraftig luftkompressor, specialsydda lyftstroppar, luftslangar och lite annat. Det blev några intensiva dygn, minst sagt.
Även själva bärgningen blev dramatisk. Eftersom Ester låg så djupt begraven i dy var tanken att trycka ner luftrör runt kölen och blåsa bort dyn som höll fast båten.
– Annars blir det som när man har trampat fast stövlarna i lera, det blir blytungt att få loss dem. En av dykarna, Mikael ”Lappen” Tornhav gick ner de 52 meterna och lyckades placera både luftrören och lyftbanden, trots all dy som skrovet var insvept i. Vi förstår än idag inte hur han lyckades.
Redan från början var Ester tunt byggd för att göra skrovet lätt, och åren på havsbottnen hade förstås inte gjort henne stadigare. Det fanns en stor risk att hon skulle knäckas under själva lyftet. Men luftrören och de specialsydda stropparna fungerade efter lite finlir. Vid bogseringen in till land fick hon sedan hänga kvar under vattenytan för att öka chansen att få upp henne hel och hållen.
– Det var en intensiv vecka, där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan, och sedan en obeskrivlig känsla när vi till slut kunde köra in Ester i båthuset.
Väl på land vattnades Ester till en början varje dag för att inte torka för fort. Hon behövde rätas upp och en träram byggas runt utsidan av båten. Samtidigt skapades ett rutmönster från centrumlinjen för att mäta upp båten. Det var viktiga moment som tog hela den första hösten i anspråk. Sedan tog ett gediget renoveringsarbete vid i ladan, som Bo kallar sitt båthus i Domsjö. Tusentals och åter tusentals intensiva diskussioner och arbetstimmar kom att läggas ner under de kommande fyra åren. Sakta men säkert växte en brokig, kunnig och väl sammansvetsad grupp fram där samtliga blev alltmer hänförda av båten. Utöver Bo bestod kärntruppen av Giles Gilbert, båtbyggare från England, Göran Edmark, metallarbetare samt de två båtflyktingarna från Eritrea, Johannes Araja och Mehbrahtom Asafa.
Bland dem som haft stor inverkan på projektet fanns också nu bortgångne Theo Rye från Storbritannien, expert på klassisk båtrenovering. Han reste till Örnsköldsvik för att se Ester på plats och bidrog med värdefulla råd under uppstarten av renoveringen.
– Det var genom Theo Rye vi till exempel fick kontakt med John Lammerts van Bueren, en holländsk trävaruhandlare som kunde ta fram trämaterial av tillräckligt bra kvalitet och form. Vi hade inte kunnat få bättre hjälp med materialet.
Det visade sig att John Lammerts van Bueren kunde förse Estergruppen med virke ur en och samma stock av mahogny, 12 meter lång och 23 ton tung. Han hade dessutom järnkoll på vilka plankor som skulle ha stående årsringar för att ta upp vertikala krafter, vilka som behövde vara lite tjockare för att kunna skålas ur och att årsringar ska luta 30–50 grader för maximal styrka på de bordläggningsplankor som går mot förstäven.
– Det är tack vare den prestigelösa inställningen och enorma arbetsinsatsen av kunniga och engagerade människor som det här har lyckats. Självklart genom gruppen som gjort det dagliga jobbet och kontakterna med utländska experter. Men även skickliga lokala hantverkare och mekaniska verkstäder här i Örnsköldsvik har bidragit mycket. När det inte har räckt har jag ringt in någon pensionär som jag vet får jobbet gjort.
Efter fyra års renovering, 2019, var det dags att både sätta segel och utsätta Ester för hetluften igen. Efter en testsegling i hemmavattnen transporterades hon landvägen till franska Medelhavskusten och sjösattes i Hyères. Där blev hon varmt mottagen av bland andra Hyères borgmästare innan hon seglades längs franska kusten till Monaco.
– Att få Ester klar till Monaco Classic Week 2019 var ett mål vi jobbade mot under hela renoveringen. Det var på håret att vi hann. Första veckan i september blev hon dirigerad till hedersplatsen i Monaco Yacht Club.
Under Monaco Classic Week följde intensiva kappseglingar i tuffast möjliga motstånd. Ester gjorde bra ifrån sig trots att det var svaga vindar hela veckan, och hennes fartpotential bäst visar sig vid lite friskare vind. Men vid omröstningen om bäst renoverade båt blev det istället en jordskredsseger. Tolv röster av tolv möjliga.
Tanken var att stanna i Medelhavet men så kom pandemin och Ester togs hem på bil till Sverige igen. Bo tror också att en smäcker kustkryssare som Ester kommer allra bäst till sin rätt i svensk skärgård med lite mindre krabb sjö än i Medelhavet. De senaste säsongerna har hon seglats i sina hemmavatten vid Höga kusten där besättningen har fått en god känsla för fartpotentialen vid gynnsamma förhållanden.
Den klassiska kappseglingen Ulvöregattan arrangerades redan innan Ester sjönk, och år 1937 var det hon som korsade mållinjen först. Sommaren 2021 fanns Ester åter med till start i den anrika regattan och lyckades än en gång vinna sin klass. En unik bedrift även det.
Vad som kommer att hända med Ester härnäst är, om inte skrivet i stjärnorna så i alla fall oklart i dagsläget. Kanske seglar hon vidare i någon svensk skärgård, kanske blir det Medelhavet. Oavsett vilket kommer båten med två liv att skänka sin besättning unika seglingsupplevelser. För när drömmen om att skapa den snabbaste seglaren och drömmen om att renovera en båt som legat 78 år på havsbottnen förverkligas kan resultatet inte bli annat än fulländat.
Text: Jessika Ericsson • 2023-04-25
Reportage • Båtar med anor • Segelbåt • Träbåt