På Skeppsmyran finns plats för runt 25 små och stora träbåtar. Foto: Eliza Kajanus
Gamla träbåtar får nytt liv på Skeppsmyran
På Skeppsmyrans träbåtsvarv renoverar båtägarna inte bara sina flytande klenoder – utan även den 100-åriga varvsbyggnaden. – Att ha träbåt är en livsstil, säger båtägaren Helena Anderhag.
Neptunkryssaren Svinga guppar vid bryggan utanför Träbåtssällskapet Skeppsmyrans varv i Gröndal i Stockholm. Skrovsidorna är prydligt nymålade, på överbyggnaden glänser mahognyn.
– Det är jobb med att hålla en träbåt i skick – men inte så svårt som man kanske kan tro, säger Svingas ägare Helena Anderhag.
Helena är en av 20-talet medlemmar i den ideella föreningen Träbåtssällskapet Skeppsmyran som driver ett renoveringsvarv för träbåtar. Mittemot skymtar Högalidskyrkan, ett av Stockholms landmärken, i vattnet intill passerar båtar på väg mot Saltsjön eller längre in i Mälaren.
Det här är anrik varvsmark. Strandremsan mellan Gröndal och närbelägna Liljeholmen har hyst maritim industri ända sedan 1800-talet. Under några år kring förra sekelskiftet fanns här bland annat träbåtslegendaren August Plyms varv. Även mästerkonstruktören CG Petterssons ritkontor låg vid Liljeholmen i början av 1900-talet.
Båtar med renoveringsbehov välkomna
Av områdets omfattande varvs- och småindustri är Gröndalsvarvet, där Skeppsmyran håller till, det enda som finns kvar idag. Sedd utifrån kan den sneda och vinda byggnaden ge intryck av att kunna rasa ihop när som helst – eller stå på kö för att rivas och ge plats åt nya bostäder. Innanför väggarna är bilden en annan. Varvet rymmer runt 25 träbåtar i olika storlek och ålder, som skärgårdskryssare, Mälar-22:or, Neptunkryssare och Folkbåtar. Bland motorbåtarna märks en salongsbåt, campingbåtar, skutor och faktiskt en livbåt. Den gemensamma nämnaren: Alla har renoveringsbehov.
Föreningen bildades 1985 i syfte att ”verka för träbåtsvård och träbåtssport”.
– Tanken med Skeppsmyran är att ge träbåtsägare goda förutsättningar för att renovera sina båtar i en miljö där det finns stor kunskap på området, förklarar Johan Hultgren, föreningens sekreterare.
– Vårt huvudfokus är mindre sport-, fritids- och arbetsbåtar i trä från de sista två seklen, vare sig de drivs med segel, motor eller ångmaskin.
Det första som slår en när man kommer in i den stora varvshallen är mörkret – det är högt i tak och fönstren små. Golvet är fyllt med uppläggningsmaterial, och tvärs genom hela varvet löper en slipräls för sjösättning och upptagning.
Överallt ligger verktyg och maskiner för träbåtsarbete, till exempel en trumma för basning (ånguppvärmning och böjning) av spant. Och så mängder av virke, burkar med lack, lådor med allehanda material, tågvirke och delar av påbörjade renoveringsprojekt. Det är spännande och hemlighetsfullt och mycket att upptäcka – lite som Pettsons verkstad i barnböckerna om gubben Pettson och katten Findus.
Anpassat för träbåtsverksamhet
Elisabeth Jablonska och Ulf Hårdeman är veteranerna i sällskapet och har varit medlemmar i Skeppsmyran i snart 40 år. Det omfattande renoveringsbehovet hos deras dåvarande båt – en enligt Ulf riktigt risig skärgårdskryssare, byggd runt 1920 – förde dem hit.
Från början hade de henne på en vanlig båtklubb, men det kan ibland vara svårt att ha träbåt när de flesta andra båtar är av plast, menar Ulf.
– På många håll har kunskapen om träbåtar gått förlorad, till exempel vilken dramatik som kan uppstå när en träbåt sjösätts och vattnet forsar in. Det kräver förståelse för hur träbåtar fungerar.
På Skeppsmyran öppnade sig andra möjligheter.
– Skeppsmyran är anpassat för träbåtsverksamhet och alla har samma intresse. Allt man behöver för det praktiska renoveringsarbetet finns på plats – och en stor kunskap hos andra att ta del av.
Under de kommande åren renoverade de spant, bottenstockar, akterspegeln, sittbrunnen, överbyggnaden, riggen och mycket annat.
– Vi lärde oss mycket av att studera andras projekt. I princip byggde vi en helt ny båt, konstaterar Elisabeth.
Helena Anderhag har liknande erfarenheter. Hon skaffade Svinga med syftet att renovera – inte primärt att segla.
– Säljaren frågade om jag inte ville provsegla, men jag visste från början att det var att jobba med båten jag ville, säger hon och skrattar.
Renovera inte allt på en gång
Under åren har hon bland annat bytt samborden (borden närmast kölen), kölbultar och skottet samt dukat om rufftaket. Kölfickan och akterstäv har renoverats med hjälp av båtbyggare.
– När jag skaffade Svinga var jag nybörjare på området, men man lär sig vartefter. Det viktiga är att ta på sig lagom mycket varje år – inte försöka renovera allt på en gång.
Vad är det som lockar med att arbeta i trä? Både Helena, Ulf och Elisabeth framhåller det lustfyllda i att arbeta med ett levande material som har olika egenskaper beroende på träslag: den hårda, tunga eken, den väderbeständiga teaken, den vackra och lättbearbetade mahognyn, den långfibriga, hartsrika douglasgranen, furun, som använts för båtbygge sedan urminnes tider, liksom flera andra.
– Det är ett kreativt arbete, säger Elisabeth.
Ulf framhåller att plastjobb också innebär att skapa. För 20 år sedan bytte han och Elisabeth trä mot plast i form av en First 42. Även den har de lagt mycket tid på.
– Men att jobba med trä är trots allt något annat, säger han.
Johan Hultgren, som själv har en Mälar-22:a betonar att man som träbåtsägare måste ta hand om sin båt året runt.
– Det är inte bara att ta upp båten, täcka den och sen plocka fram den på våren igen. På en träbåt finns något att göra året om. Den kan vara i gott skick, men helt klar blir den aldrig, säger han.
– Att ha träbåt är ett sätt att leva, sammanfattar Helena.
Varvet har stort byggnadshistoriskt värde
En viktig del i Skeppsmyrans verksamhet är att hålla själva byggnaden i skick. På 1980-talet var varvet rivningshotat men lyckades undkomma detta öde. Idag är det grönklassat och har enligt Riksantikvarieämbetet ett stort byggnadshistoriskt värde. Länsstyrelsen har bidragit med pengar för att göra större renoveringar möjliga.
– Vi använder i huvudsak material och tekniker som redan finns i huset. Det är viktigt att behålla den här unika byggnadens ursprungliga karaktär, förklarar Johan Hultgren.
Arbetet utförs på ideell basis. Varje år förväntas medlemmarna lägga runt 40 timmar per person bara på underhåll av huset – en ansenlig tidsåtgång jämfört med en typisk båtklubb. Därtill kommer sjösättning och upptagning, som kräver många händer.
Under åren har bland annat varvets takstolar förstärkts, plåttaket bytts ut och fasaden renoverats. Varvet har också fått en extra gavelkonstruktion samt nu senast en ny slipräls – allt utfört med mankraft av båtägarna. Få tjänster köps in.
Vårdar det flytande kulturarvet
Men på Skeppsmyran är det inte reglerna, utan gemenskapen och medlemmarnas engagemang i själva byggnaden som är drivkraften, menar Elisabeth. Det är också det som har hållit henne och Ulf kvar på varvet, trots att de numera inte längre har en stor båt, utan en mahognyeka.
Men framför allt handlar livet på varvet om att vårda det som brukar kallas för det flytande kulturarvet – den träbåtsflotta som fortfarande klyver våra svenska vatten. Få andra länder, om ens något, har så många välbevarade träbåtar som Sverige.
De främsta orsakerna: det kalla klimatet som gör att träbåtarna hinner torka ur på vintern. Det handlar också om Östersjöns bräckta vatten, som i princip är fritt från skeppsmask. I grannländerna gick kriget hårt åt träbåtarna – det har vi varit förskonade från här.
Som andra gamla ting blir dock även träbåtarna allt färre med tiden. En del står på land och förfaller för att ägarna inte förmår ta hand om dem, andra blir upphuggna och kölarna säljs till kilopris.
Det är heller inte ovanligt att båtar går till utlandet, till exempel till Tyskland, där priserna för en fin träbåt överstiger de svenska mångfaldigt.
– Det är lätt att ha en romantiserad syn på träbåtslivet, men att ha träbåt är också ett stort ansvar, säger Ulf.
– Genom att ta hand om både sin båt och ett varv som Skeppsmyran bidrar man till att hålla den svenska båthistorien vid liv. Att vara en del av detta gör båtägandet djupt meningsfullt. Det är minst lika viktigt som den glädje och stolthet man känner över sin båt.
Måste man ligga på träbåtsvarv för att kunna ha träbåt? Nej, menar Helena Anderhag.
– Det viktiga är att vara intresserad av underhåll och renovering, att ha någonstans att hålla till, tillräckligt med tid och erfarna träbåtsmänniskor att fråga om råd. Då kan man förverkliga drömmen om att äga en vacker träbåt.
Läs mer:
Nio välskötta båtar k-märks
Specialnummer: Frossa i trä
Ester bärgades efter 78 år på havets botten
Text: Eliza Kajanus • 2025-11-18