Paret Bååth Ravudds långsegling slutade i stor dramatik när båten förliste på Stilla havet. Foto: Pacific Wind
När Idalina sjönk
För ett knappt år sedan förliste en svensk segelbåt långt ut på Stilla havet. Erfarna seglarna Ingmar och Katarina Bååth Ravudd var ute på sin drömresa när katastrofen helt oväntat var ett faktum.
Rutten mellan Panama City, Galapagos och Marquesasöarna är en vanlig färdväg bland långseglare. De flesta som gör överfarten ansluter sig till grupper på sociala medier och håller löpande kontakt med varandra. Kommunikationen handlar oftast om position, väder och prognoser, men även om sådant som hur man får yoghurten att bli riktigt fin i den fuktiga miljön ombord.
Den 9 april 2024 är ett ganska stort antal båtar på väg mot Marquesasöarna, flera av dem svenska. För Arconan Idalina med Ingmar och Katarina Bååth Ravudd ombord har överfarten så här långt gått riktigt fint, spinnakern har luftats och de tar in lite på Yaghan, den svenska båt som ligger närmast framför dem.
Under förmiddagen har Ingmar kontakt med både Yaghan och en annan svensk båt, Pacific Wind, som båda befinner sig 15–20 sjömil från Idalina. Kontakten sker som vanligt genom apparna Predictwinds och Whatsapp med internetuppkoppling genom Starlink.
Diskussionen den här förmiddagen kretsar kring ett intensivt regnväder som ska vara på väg att dra in. Något som Ingmar tycker känns lite underligt eftersom inga regnvädersmoln syns men han gör ändå noggranna jämförelser mellan prognoserna i flera olika väderappar.
De två andra svenskbåtarna justerar sin kurs något, men Ingmar och Katarina har redan några dagar tidigare lagt om till en lite mer nordlig kurs. Den ger Idalina en lite längre väg men fördelaktigare strömmar med två knops medström.
Vinden är fortsatt jämn och stabil. Den här dagen är det lite mer sjö än dagarna innan med långa flacka vågor i kombination med vågor från sidan men ombord på Idalina upplevs inte sjön som extrem på något sätt.
– Det är inte alls så gropigt och guppigt som det var över Atlanten. Vi sitter och äter mat vid bordet, och det är en bra referens på våghöjden säger Katarina.
Något senare kommer en oväntad vindökning som håller i sig under en halvtimme ungefär, men allt fungerar fint ombord. Idalina gör fortsatt bra fart, Katarina är på väg upp till sittbrunnen medan Ingmar står till rors. Plötsligt smäller det till.
– Det är som ett pistolskott. Distinkt och snärtande. Ljudet kom från någonstans rakt under mig.
Ingmar kan plötsligt svänga ratten hela varvet utan minsta roderverkan, och när Katarina når sittbrunnen möts hon av ett ”vi har inget roder”.
En minst sagt besvärlig situation mitt ute på öppet hav, men båda behåller lugnet och går direkt till handling. Katarina tror att det kan vara vajern som har gått av och öppnar den aktre sittbrunnsluckan för att se vad som kan göras för att få ordning på styrningen. Där visar sig det som är lika osannolikt som chockerande: hjärtstocken har gått helt av precis under den övre kvadranten.
Idalina har separata styrsystem för autopilot och rattstyrning med autopiloten kopplad till den undre kvadranten. Autopiloten styr fortfarande båten hjälpligt samtidigt som Ingmar och Katarina tar ner förseglet. För att också få ner storseglet måste de ändra riktning på båten.
– När vi gör det åker autopiloten i bottenläge. Det är så stor kraft i rodret och finns inte längre något stopp. Båten börjar driva fritt och det slår in en del vågor. Men det är fortfarande tätt runt hjärtstocken.
Med många kvadratmeter styv segelduk tar det närmare 20 minuter innan seglet är helt nere och beslaget. Fokus riktas nu snabbt om mot att försöka rädda rodret. Det djupa roderbladet ger stora krafter och hjärtstocken slår vilt åt olika håll men begränsas i sin rörelse av mellandurken.
Båda jobbar nu intensivt med att försöka stabilisera den viftande delen genom att dra en tamp genom sittbrunnsdurken, slå den runt den nedre kvadranten och vinscha fast den. För att komma åt och få grepp behöver både den övre delen av roderstocken och vajern kopplas bort.
När Ingmar precis ska till att knyta hoppar hjärtstocksdelen ner under mellandurken. Den slår nu kraftfullare eftersom den inte längre är låst mellan de två durkskivorna. Rodret är kvar men det är öppet runt hjärtstocken i skrovnivå. Aktern slår och vatten pressas in.
– Nu började det bli bråttom att få bort den vilda pinnen som slog med full kraft. I det läget fanns inget annat att göra än att ta fram hylsnyckelsatsen och skruva bort rodret. Det sved att behöva släppa det.
Kvar blir ett öppet hål på 15 centimeter i skrovet. Det kommer in vatten, ganska stora mängder vatten. Ändå arbetar de metodiskt ombord. Katarina har tagit fram tätningssatsen, en uppblåsbar ”donut” som påminner om en genomskinlig badring. Dessvärre fattas en ventil så tätningsringen går inte att blåsa upp.
– Då försökte vi istället täta hålet med en uppblåsbar dykboj avsedd för snorkling, men glasfiberkanten var så vass och skrovlig att det gick hål i dykbojen direkt.
Inte heller fungerade det att täta hålet med det trasiga tätningskittet eller ett bryggskydd i skummaterial.
Det enda som nu går att göra är att pumpa ut så mycket vatten som möjligt. Länspumpen går och Katarina har även kört igång den extra länspumpen som består av en platt slang som ska rullas ut med ena änden utdragen till båtens akter. Hanteringen är lite trixig eftersom slangen inte får ha några veck. Vid det här laget är det två decimeter vatten över durken. Skor, durkluckor och konserver flyter omkring inne i båten.
– Konserver är ett problem för etiketterna lossnar och sätter igen pumparna. Jag hade tagit bort många etiketter som en säkerhetsåtgärd men inte på de konserver som stuvats i fack en bit upp.
De öser nu så mycket vatten det bara går med hinkar, för hand. Tio liter åt gången får de ut men det kommer in mer vatten än de hinner ösa. Katarina inser nu att det inte kommer att fungera så länge till.
– Den insikten var jobbig, och det var ännu jobbigare att öppna munnen och säga att vi måste överge båten och rädda oss själva.
Direkt när beslutet är fattat ändras fokus. Nu handlar det om att ta rätt på de saker som ska med i livbåten som datorer, telefoner, kläder, färskvatten och lite mat.
– Vi hade sedan tidigare färdigpackade korgar med mat för flera dygn och hann faktiskt lägga till lite ost och torkade korvar som vi gillar.
Otroligt nog fungerar båtens elsystem, som har vattentäta kontakter, fortfarande trots vattnet som stiger inne i båten. Det går fortfarande att kommunicera via Starlink och de täta sociala kontakterna båtar emellan blir Ingmars och Katarinas räddning. De två andra svenska båtarna har hållits uppdaterade och har redan lagt om kurs för att hjälpa dem. Pacific Wind befinner sig närmast.
Med allt förberett för att överge Idalina närmar sig tidpunkten då det är dags att utlösa livflotten. Båda hade övat på att ta sig upp i en livflotte tidigare, Katarina på badhus genom Oceanseglarklubben och Ingmar i samband med sin sjöbefälsutbildning där det ingick att hoppa i vattnet från en pir med överlevnadsdräkt på och kravla sig upp i en livflotte.
– Vid den övningen var det vanliga små skärgårdsvågor, varken jag eller Katarina hade tagit oss över till en livflotte i havsvågor tidigare.
Ingen av dem hade heller testat att dra i snöret som får livflotten att lösa ut sig. Det gör Ingmar nu och förvånas över hur lång tampen är. Men flotten vecklar ut sig direkt precis som den ska. Det enda problemet är att en bit av det hårda fodral som den förvarats i fortfarande sitter kvar på tampen. Fodraldelen måste de nu hålla koll på så den inte slår mot livflotten samtidigt som vattnet stiger ombord och det börjar bli hög tid att ta sig över till flotten helskinnade.
Läs mer: https://www.praktisktbatagande.se/batnytt/arcona-460n-idalina-sjonk-i-stilla-havet
De gör en ansats att flytta livflotten till Idalinas läsida, men det fungerar inte eftersom avdriften är en halv knop och båten ligger i 40–50 grader mot vinden. Istället tar sig Katarina ner i flotten från aktern.
– Man går inte över till en livflotte, man häver sig ner i den på något sätt och det är inte graciöst.
Ingmar som är kvar ombord räcker över packningen samtidigt som de försöker hålla livflottens repstege från att fastna i vindrodret och annan utrustning i aktern under vågrörelserna. De drar livflotten till lovart där vattnet är lite lugnare, och där lyckas Ingmar ta sig ner i den utan skador på sig själv eller livflotten. Men det har kommit in ett par decimeter vatten som skvalpar omkring på durken i flotten.
De känner sig ganska trygga i livflotten även om båda sitter i de tunna kläder de haft på sig under seglingen, shorts och t-shirt.
– Man blir kall ganska snabbt även i 28-gradigt vatten. Vi borde kanske haft överlevnadsdräkterna på oss.
Som tur är hinner de inte bli nedkylda. Inte heller behöver de dra i nödsändaren eftersom den svenska båten Pacific Wind kommer fram samma minut som Idalina försvinner under ytan. Närheten till svenskbåten är en oerhört lycklig omständighet, med tanke på att de båda båtarna inte följdes åt utan bara kommit i kontakt med varandra via Whatsappgruppen för båtar på väg mot Marquesas under samma månad.
Nu är räddningen nära. Men helt lugnt är det fortfarande inte, för det är också svårt att ta sig från en livflotte upp till en båt. När Pacific Wind försöker komma i position slår ankaret mot livflotten uppifrån så det pyser till och Ingmar befarar att den kanske punkterats.
– Vår livflotte hade vattenfyllda koner under botten för stabilitet, vilket gjorde att den inte kunde bogseras, den satt liksom fast i vattnet. Det var lite bökigt att få livflotten dikt mot aktern på deras båt.
Men livflotten håller och efter bara 25 minuter i flotten är Katarina och Ingmar i säkerhet. På morgonen den 10 april når de sin tänkta destination, Marquesas, men i Pacific Wind istället för i sin egen båt.
– Det tog ett bra tag att förklara för hamnpolisen varför vi deklarerade ut med en båt från Panama city och anlände till Marquesas i en helt annan båt, säger Katarina som mitt i all dramatik kan småle åt diskussionerna med hamnpolisen.
När den första chocken lagt sig seglade Ingmar och Katarina vidare bland korallreven och Stillahavsöarna under en månad med den andra svenskbåten Yaghan. Under försommaren återvände paret till Sverige, och suget efter segling och nya färder hade inte minskat, tvärtom. Redan i slutet av april började Ingmar titta efter en ny båt.
– Kanske som ett sätt att bearbeta. Men jag tror också att andra i vår närhet har haft mer rädsla än vi. Mest av allt var vi väldigt fokuserade och faktiskt aldrig rädda för våra liv.
Katarina tror att lugnet de kände trots all dramatik hänger ihop med att de ständigt har med sig ett tankesätt där värsta tänkbara händelse ingår, att det har hjälpt både före, under och efter haveriet.
Under sensommaren blev paret med ny båt, en First 24 SE och har redan hunnit njuta av segling inomskärs
i Roslagen, kryddat med en del kappsegling. Det enda som egentligen stör är att orsaken till roderhaveriet inte har utretts ordentligt.
– Det hade vi gärna velat ha svar på, både för vår egen skull och för andra som följt vår resa.
Den här artikeln är första delen av ett tema om Idalinas förlisning. I den andra delen talar vi med båtägarna, segelbåtstillverkaren, försäkringsbolaget och företaget som har levererat roderstocken för att bringa reda i vad som låg bakom brottet på hjärtstocken. Vilka lärdomar kan vi dra av olyckan? Läs andra delen här: https://www.praktisktbatagande.se/artiklar/darfor-sjonk-idalina
Läs mer:
Mer från mässan Mets
Text: Jessika Ericsson • 2025-03-21