Ewa Thormählen har ägnat sig åt knopknytning sedan 70-talet. Foto: Ewa Thormählen

Båtnytt

Klassiska sjömanshantverket som fortfarande lever

Det började som en förströelse på kvällarna i båtklubben – i dag har hon dekorerat tusentals föremål med vackra och praktiska knopar. Vi intervjuar Ewa Thormählen.

Text: Elinor Karlin • 2023-02-03 Uppdaterad 2023-02-03

I tusentals år har människan ägnat sig åt knopslagning, både för praktiska och dekorativa syften. På sjön möttes de båda behoven: Om man slår glasflaskor i ett intrikat mönster av knopar och tunna garn – visst borde de överleva längre i den hårda sjögången då? I dag finns inte samma behov, men vissa vårdar fortfarande den klassiska kunskapen. Ewa Thormählen, medlem i International guild of Knot Tyers, kom i kontakt med den dekorativa knopkonsten första gången på mitten av 70-talet när hon arbetade som massös ombord på kryssningsfartyget Gripsholm. Emellanåt umgicks hon med sjömännen, som gärna lärde henne knopar.

– Och sedan mönstrade jag av. Jag köpte en bok och försökte lära mig mer, men det var väldigt tråkigt…

Vändningen kom några år senare. Hon och hennes sambo flyttade till Malmö och köpte segelbåt. Snart visade det sig att båtklubben hade ett väldigt aktivt föreningsliv. Framförallt var det flera som hade stort intresse och kunnande i marina hantverk.

– Och de som var duktiga på knopar, de skapade en knopklubb. På kvällarna satt vi i klubbhuset och slog knopar tillsammans. Först fick vi lära oss att slå bälten, det är väldigt lätt att se om det blir fel.

Kunskaperna hon fick omsattes i praktiska resultat. Alla glasflaskor ombord på segelbåten slogs i garn och intresset växte.

– I båten är det väldigt lätt att man snubblar och tappar något, det är ofta trångt i sittbrunnen. Men jag har aldrig slagit sönder en knopad flaska.

Med tiden blev det fler flaskor än hon kunde ha i båten. Många har hon gett bort i present till nära och kära, gärna till båtkompisar.

– Sedan har jag också slagit mattor och sytt verktygsväskor. Allt jag har gjort är användbart, och är det användbart så ska det också vara snyggt. Jag håller inte på och knyter gardiner, eller bonader på väggen. Jag gör bara praktiska, och snygga, grejer.

Deras sista segelbåt, en Maxi 999, sålde de i början av sekelskiftet när fysiken inte längre höll för segling. Men knopslagning fortsätter hon med ändå. När hon slår flaskor till andra så ber de ofta om hampagarn, men till sina egna flaskor föredrar hon mattvarp i bomull som inte töjer sig lika mycket. Den ska vara tunn, för att klara hennes intrikata mönster. Då tar det också lång tid, upp till ett halvår är inte ovanligt att hon arbetar med samma projekt.

– Jag har alltid en flaska på gång, och så gör jag gärna lite annat emellan. Jag har snörat in tändare… Och om jag ger bort en bok så slår jag ett bokmärke.

I dag är Ewa Thormählen en riktig veteran när det kommer till knopslagning. Redan 1992 blev hon uppmärksammad i Båtnytt (som slogs ihop med Praktiskt Båtägande 2019) i en tävling.

– Då vann jag andra pris! Det var lite kul, jag skickade in några av mina flaskor.