Sommar i skärgården - Eva och hennes gubbe var fullständigt nöjda i rollerna som ruffhäxa och skeppare. Foto: Hakan Tas/Unsplash

Praktiskt Båtägande

Läsarkrönika: Mitt liv som ruffhäxa (del 1)

"En del båtbekanta anser att jag borde uppgradera mig från Ruffhäxa till åtminstone Andre Styrman. Men nej, jag vill inte", skriver Eva i en kärleksfull skildring av hur relationen kan se ut under semestern på sjön.

Text: • 2022-09-23 Uppdaterad 2022-09-23

Mitt liv som ruffhäxa

Den här texten författades 2014 och har skickats in till oss på Praktiskt Båtägande tidigare. Då publicerades endast del 2 och efter nästan 10 år får vi alltså läsa del 1. En intervju med Eva finns att läsa längst ner.

Vi har en båt – med allt vad det innebär. Tänkte berätta för er om båtlivet ur en ruffhäxas perspektiv.

Landkrabban blev Ruffhäxa för ett tiotal år sedan. Vingligt och ovant mönstrade jag på en vårdag i slutet av 90-talet. Den gamla snipan Olivia var det finaste jag någonsin sett. Hon åkte runt med familjen i Stockholms skärgård i fyra veckor den sommaren. Solen sken och termometern visade 28° C hela juli. Jaha, tänkte jag – så här trivsamt var det alltså att ha båt. Sen kom regnet. Olivia läckte som ett såll och humöret på familjemedlemmarna sattes på hårda prov. När sedan motorn trilskades utanför Waxholm och jag skulle styra under tiden Gubben mekade var jag nära att mönstra av.

Dock förträngde jag Waxholms strömmar och trafik och båtlivet fortsatte. Så småningom byttes Olivia ut till en redig plastbåt med namnet Krabat. Plasten skyddade oss från väta så nu kunde vårt sjöliv gå vidare. Vi har i dag sålt Krabat och införskaffade för några år sedan vår gula ängel Aphrodite.

DEL 2: Gubben är en fena på ett mecka – men nu byts motorn ut

I vår båt är vi gammalmodiga. Gubben sköter mek, puts, vård och allmän omsorg. Själv lagar jag mat, diskar och pyntar med blommor, blader och skärgårdsinköpta souvenirer. Maten inhandlas av mig och Gubben bär ombord under stort muttrande. ”Fick jag bestämma skulle vi ta med en falukorvsring och några Pripps Blå”. När sedan min mat står framdukad äter han under stor förnöjsamhet av allt det onödiga jag släpat med.

En del båtbekanta anser att jag borde uppgradera mig från Ruffhäxa till åtminstone Andre Styrman. Men nej, jag vill inte. Jag är fullkomligt nöjd med pyssel, att lapa sol och allmänt båtåkande och under tiden får Gubben styra och ställa som han vill. Försöker jag någon gång ”hjälpa till” så gör han ändå om det sen.

Jag har förtöjt tidigare, och Gubben har om-förtöjt. Jag har putsat, och Gubben har putsat om. När jag någon gång styr sitter Gubben oroligt bredvid. Säger dock ingenting utan försöker se allmänt tillbakalutad ut. När han sen tar över igen är ordningen återställd och han kan pusta ut!

Navigera är jag däremot bra på – klarar det t o m bättre än Gubben ibland! Men vi talar inte så ofta om det…

Så alla ni som är för en revolutionär kvinnofrigörelse på sjön – jag vill inte och jag tänker inte ändra på mig. Fortsätt ni att åka i er båt på ert sätt så åker jag och Gubben i vår, på vårt sätt.


Vi ses i Flottvik i vår – då putsar Gubben när jag lapar vårsol! Fikakorgen blir dock mitt verk.

Eva

P.S. Det händer att jag får spontana attacker av frigörelsebehov och då brukar Gubben diska ett par gånger. Sen har vi det som vanligt igen!

Eva: Vi fick 20 år med våra båtar – nu har vi köpt sommarstuga

Så roligt att du hör av dig igen efter alla dessa år! När skrev du den här texten egentligen?

– Det måste ha varit 2014. Först publicerades den i vår lokala tidning i Sigtuna båtklubb. Men när jag lämnade in den till redaktören för tidningen så höll jag det hemligt. Så dagen då tidningen publicerades så träffade min man Göran folk ute på stan som hade hunnit läsa inlägget, som sa: “Jaha Göran, är det så ni har det på er båt?”. Han fattade ingenting. Han mötte flera som skrattade åt honom. Men när han väl förstod så var det bara roligt, säger Eva.

Men det här skildrar hur ni hade på sjön?

– Ja! Även om jag skriver med humor och ironi så var det så här vi hade det. Det är en egen historia med alla som är osams på sjön, det var vi aldrig. VI delade upp det och hade det bra.

Hur är det med båtlivet nu då?

– Vi sålde vår båt för några år sedan och skaffade sommarstuga. Vi börjar bli lite äldre, vi är 66 och 65 år, så det är inte vi ensamma om att göra, Vi hade 20 år med våra båtar, i alla fall. Det var jätteroligt. Vi träffades sent i livet, min man och jag, så vi var så att säga tio år efter alla andra.


Text: • 2022-09-23
Praktiskt BåtägandeKrönika
Scroll to Top