Fyrtornet Hercules är världens äldsta nu existerande fyrtorn. Delar av tornet är minst 1 900 år gamla, och det står vid inloppet till A Coruña. Runt tornet finns en skulpturpark som är väl värd ett besök.

Reportage

Klippor och mat i världsklass på spanska kusten

När vi i gryningen anländer till den franska staden Hendaye är stranden redan full av surfare som ligger och väntar på dagsljus och den rätta vågen. Vi har kommit till det inre hörnet av Biscaya och ska nu sakta segla västerut mot spanska Galicien.

Text: Viveka Ljungström • 2023-04-12 Uppdaterad 2023-04-12

Artikeln publicerades i Praktiskt Båtägande #2-2023, men är skriven förra året. Besättningens senaste uppdateringar hittar du på @emblasailing på Instagram. 

Foto: Erik Eken & Viveka Ljungström

Vi befinner oss i Baskien, en region som har både en fransk och en spansk del. Det baskiska förenar både fransmän och spanjorer, husen har en speciell arkitektur och den baskiska flaggan vajar vid många hus. Alla skyltar är tvåspråkiga och klotter på väggarna berättar om hur drömmen om ett autonomt Baskien fortfarande lever kvar hos en del. 

När vi efter en vecka i Hendaye kör den knappa sjömilen över floden Bidasoa till spanska Hondarribia möter vi ett nytt land och förstår innebörden i det vi tidigare bara läst: ”När de räknar kassan på restaurangerna i Frankrike öppnar de spanska för kvällen.” I Frankrike öppnar bagerierna klockan sju på morgonen och affärerna håller stängt på söndagar, men crèmefraiche och mjölk finns alltid tillgängligt. I Hondarribia finns inga morgonpigga surfare men däremot många kvällspigga sportfiskare utmed strandpromenaden. Vi får vänta till klockan nio innan bageriet öppnar, och färsk mjölk är svårt att hitta.

Vi äter och njuter av matglädjen som sedan följer med oss längs södra Biscayas spanska och mycket gröna kust. Här regnar det året om, och många floder från de vackra bergen i fjär­ran mynnar ut i havet. Klimatet är milt så det är grönt året om och det är alltid något som blommar. Kusten kantas av höga klippor som stupar ner i havet. Då och då bryts kustlinjen av en liten vik eller en flodmynning.

Även i ganska svaga vindar bygger det upp vågor som slår mot de branta klipporna. Man vill inte gå för nära land. Ofta är det dis över land.
Gästhamnen i Hendaye är ganska stor och bemannad dygnet runt. Man bli anvisad plats via vhf när man kommer. Från hamnen går en liten färja till spanska sidan om man inte vill ta egen båt dit.

Från Hondarribia i öster till A Coruña i väst är det ungefär 300 sjömil, och kusten har många, många små hamnar och ankringsplatser. Större hamnar är det ont om, och många mindre flodmynningar och vikar är på gränsen för grunda för att vi ska våga oss in. 

Det är mycket enkel navigering, det finns bara några få större klippor och stenar utmed kusten, och de ligger så nära land att det inte är någon risk att vi seglar på dem eftersom vi gärna håller oss ett par sjömil ut – vågorna som slår mot de branta klipporna är imponerande på avstånd och skrämmande på nära håll. 

Tidvattenskillnaden är sällan över två meter och inte heller strömmar innebär några större bekymmer, så vi behöver inte räkna på tidvatten när vi ska in i och ut ur hamnar och vi behöver inte göra några strömberäkningar. Det vi däremot är noga med är att bara ge oss ut i bra väder och när prognosen för vågor är gynnsam. Det är inte storleken på vågorna som avgör om en segling här blir jobbig eller inte, däremot kan frekvensen vara avgörande, liksom riktningen. Ofta har man sjön in från norr utmed kusten, och om vågorna kommer tätt och från sidan samtidigt som man har en slör kommer det att slå och slamra i riggen, och livet ombord blir mycket obekvämt. Dessutom kan det bli svårt att gå in i de små hamnarna när sjön är hög eller om det blåser kuling och uppåt. Allvädershamnar är det ont om.

Vårt första stopp efter Hondarribia blir San Sebastián – staden som är känd för att de har flest Michelinstjärnor per capita i världen. Vi har tur och får plats i den pyttelilla marinan som har plats för 18 båtar. Hamnkaptenen är mycket hjälpsam och duschar och toaletter helt okej. Det finns också möjlighet att ankra eller ligga på boj i viken, detta hanteras av den lokala båtklubben.

Och staden! Med stranden, folklivet, maten, husen – man måste nästan tycka om precis allt i denna genuint trevliga stad. Vi har dessutom extra tur som kommer veckan innan fastan inleds och får vara med om karnevalståg och musik på alla gator och torg i flera dagar. Vi blir kvar i nästan en vecka. Vi lär oss också att man kan inleda fastan med att äta en semla på en tisdag, som i Sverige, eller med en veckas festande, mat och musik. I år är vi glada över att vi får dela firandet med baskerna. 

Många hamnar har ett smalt inlopp och kraftiga pirar för att skydda hamnen från vädrets makter. Trots det blir det ofta oroligt när tidvattnet rör sig in och ut, och i Getaria slet det mycket i förtöjningarna. Ryckdämpare är ett absolut måste.
Den katolska fastan inleds med karneval och andra festligheter under en hel vecka. I San Sebastián var stämningen fantastiskt fin och varm.

Från San Sebastián, eller Donostia som det heter på baskiska, seglar vi vidare till den lilla byn Getaria. Här föddes Juan Sebastián Elkano som var en av de 18 som överlevde den första världsomseglingen 1519–1522. Magellan, som brukar ges äran, dödades på Filippinerna, och Elkano fick ta över kaptenskapet. I Getaria bör man smaka på fisken som grillas ute på gatorna i de små, trånga gränderna. Hamnen kan lätt bli ganska gungig och det drar och rycker i förtöjningarna så att man tänker att både knapar och båt ska gå sönder. 

Vi har ju valt att segla långsamt framåt och verkligen njuta av varje område, men dessvärre måste man ibland anpassa sina planer efter annat än vilja och väder. Vi gör ett kort stopp i den lilla staden Laredo för att sedan göra en nattsegling till Gijón och därifrån gå de sista 150 sjömilen till A Coruña med ännu en fantastisk natt på Biscaya där vi får sällskap av delfiner och ser mareld för första gången. 

När vi kommer till A Coruña är det slutet av mars, och vi har haft en fantastiskt fin vår utmed den spanska nordkusten. Vill man leva bikiniliv ska man förstås inte segla utmed Biscayas kust mellan oktober och mars, men i övrigt är detta en sträcka som vi varmt rekommenderar under denna årstid till alla som ska ut på långsegling och har gott om tid. Man behöver ha en fungerande värmare, och en avfuktare gör livet mycket lättare. Man måste också vädra skåpen ofta och tvätta med ättika då och då för att inte få mögel. Men det problemet har man även i varmare länder, vi har många vänner med samma problem på Kanarieöarna.

I A Coruña blir vi kvar i en månad för att fixa med båten (se separat ruta), jobba med våra kontorsjobb och plugga (Viveka studerar historia på distans vid Lunds universitet). Vi får uppleva katolska påskprocessioner, träffa andra seglare, besöka vallfartsorten Santiago de Compostela och äta de vansinnigt goda små pilgrimsmusslorna – zamburiñas – så typiska för just Galicien. 

I slutet av april kastar vi loss och seglar mot vår första ria i Galicien – Ria de Corme. Det har blivit dags att i sakta mak utforska den galiciska västkusten.

Det ständiga jobbet med båten

I A Coruña prickar vi av många punkter på våra att göra-listor. Vi har problem med laddningen, rostfläckar på kölen och behöver byta anoder. Vi installerar också gaslarm och lämnar livflotten på service.

Det största problemet att lösa är laddningen på motorn. Vi har dubbla generatorer på motorn, och den ena blev överbelastad och ”brann” vid ett tillfälle. Men som tur var hade vi redundans och klarade oss med en generator. Varför den brann vet vi inte men vi misstänker att det beror på en sladd som vi upptäckte satt lös när vi seglade från Royan i februari. I A Coruña bygger vi om till en mer robust lösning med dc/dc-laddare och överhettningsskydd, fortfarande med redundans och dubbla generatorer. Vi laddar nu med lite mindre effekt, men det ska vara fullt tillräckligt.

Dessvärre upptäckte vi också, när vi lyfte båten, att bottenfärgen, Coppercoat, hade släppt på flera ställen på skrovet. Under ett par dagar, när Embla låg på land och vi bodde på hotell, trodde vi att vi skulle behöva blästra båten och göra om hela den dyra behandlingen. Men på marinan, som har stor erfarenhet av just Coppercoat, kom de fram till att det räckte att slipa och bättra på fläckarna, vilket vi fick hjälp att göra. I övrigt kunde vi konstatera att färgen har fungerat, bottnen hade ingen beväxning att tala om.

Embla är vårt transportmedel, vårt hem och vårt kontor. Ibland förundras man över hur mycket underhåll det är med henne och hur mycket som faktiskt går sönder och slits ut. I A Coruña fick vi tillfälle att göra lite reparationer.

Text: Viveka Ljungström • 2023-04-12
ReportageEmblaLångsegling
Scroll to Top